Trio Ramberget

Dela den här recensionen:

Ramberget är en plats på Hisingen i Göteborg. Trio Rambergets första skiva, Slåttermyren, skapade däremot helt andra geografiska kopplingar, med titlar som Nederluleå och Junosuando. Göteborgstrion – Johanna Ekholm, kontrabas, Gustav Davidsson, trombon, Pelle Westin, basklarinett – hade gjort en turné i Tornedalen och miljön däruppe tog sig in i musiken.

Album nummer två stannar inte vid någon specifik plats utan går mer in i en känsla. Dock heter låtarna saker som Havet, Is, Bete, Torpet … Bilder ploppar upp i huvudet. Lyssnaren bjuds in i en associationsrik inre resa. Musik man kan somna till. Nja, jag har lyssnat på skivan på väg till jobbet och de minimalistiska låtarna fungerar ypperligt även tidigt på morgonen. Tankarna vaknar. Det blir klart i huvudet. Stillsamt vandrar musiken fram. Lugnet, de upprepande momenten och de små skiftningarna fanns även på Slåttermyren, men tar betydligt större plats nu.

Jag tycker att det är sensationellt bra. Den något ovanliga instrumenteringen med kontrabas, trombon och basklarinett känns helt rätt. Det känns som att musiken har funnits länge, trots att de endast spelat ihop i några år. Jag gillar också att Trio Ramberget är svårplacerade. Inte jazz, inte klassiskt, inte impro. Någonting mittemellan. De skapar ett eget musikaliskt gränsland. Berättelser, utan ord.