Marcus Miller

Dela den här recensionen:

Få musiker som omskrivs i Lira (eller andra medier för den delen) har ett så fett cv som basisten, låtskrivaren och producenten med mera Marcus Miller. Som Miles Davis-fan är hans samarbete med legendaren det i hans gärning som står högst i kurs. Han har dock samarbetat med förbluffande många riktigt stora som Luther Vandross, Wayne Shorter, Herbie Hancock och Aretha Franklin för att nämna ett fåtal. Han är lite av elbasisternas elbasist, med ett otroligt fett och häpnadsväckande varierat slapbasspel. På hans skivor i eget namn finns oftast några riktigt funkigt härliga låtar, men ofta har helheten inte riktigt hållit måttet. På nya Laid black skönjer jag en utveckling mot ett mer personligt och spännande spel. Produktionen känns mer street smart än tidigare, han hamnar mitt i samtiden med sin musik som sträcker sig från soul och hiphop till jazzfunk, där det sistnämnda ändå får sägas vara huvudspåret. En hel rad medmusiker och prominenta gästartister medverkar, bland andra Take Six och Jonathan Butler på varsin låt. I centrum ett band på trummor, keyboards, trumpet och saxofon som tillsammans med Marcus Miller gör ett av basfantomens bästa album i eget namn.