Erik Weissglas

Dela den här recensionen:

Fantastiska musiker! Mats Öberg är lika skicklig och personlig oavsett om han lägger pianoackord, låter sina toner smita upp mellan gitarrtonerna eller tar ett solo. Vilket han också kan göra på ett melodiskt, lite folkmusikaktigt munspel. Georg Riedel spelar kontrabas med sitt livs alla erfarenheter. Att skapa stadga, förankra musiken och få den att svänga, ibland lugnt och ibland mer, gör han liksom av sig själv. Viktigast är de ömma, melodiska ”extratonerna”, där Riedel småpratar med musikerna, kommenterar musiken han spelar just nu och den han har spelat genom livet. Martina Almgren, en av mina absoluta favorittrumslagare, är en trummis som blir en slagverkare. Hon slår rytmer förstås men också väl utvalda ljud – inte högljudda men många! många! – på sitt trumset.
Och så elgitarristen Erik Weissglas. It’s raining, but not now är hans album. Han har gjort all musik, spelar egna låtar som är melodier på mjuka, varma elgitarrsträngar och dessutom solon som också de blir melodiska. Ibland tycker jag att jazzsolon ger sig av för långt ifrån låten och mest är uppvisningar i spelteknik. Nog har Weissglas också tekniken men tråden mellan låt-melodi-solo är alltid tydligt hörbar.
I Avandaro days (for Jessica) inleder Öberg med en längre duett med sig själv på piano/munspel. Även Riedel kör ett filosofiskt bassolo innan Weissglas tar ton med sin både svängiga och drömska, mångtoniga men ändå stillsamma gitarr. Aftermath inleder Weissglas själv med underbara, ja, rent romantiska gitarrharmonier. För att nämna ett par favoritspår.
Egentligen ingen märkvärdig musik, om man med det menar jazz som tar både sig och lyssnaren någon annanstans. ”Bara” mycket bra! Med Weissglas har jag fått ännu en ny svensk favoritgitarrist inom jazzen.