Everett Parker

Dela den här recensionen:

Daniel Börjesson gör existentiellt grubblande americana under namnet Everett Parker. Avskalat i ord och ton sliter artisten i livets trubbighet, många gånger endast uppbackad av den egna raspiga rösten och skevt gitarrspel. Det är ett ambitiöst uttryck, ärligt i uppsåt och hantverksmässigt skickligt där Börjesson förlitar sig på friska och för all del snyggt förvaltade lån från de mest obligatoriska influenserna (Tom Waits, Bob Dylan).
Referenserna gör Irrevocably human till en musikaliskt trygg historia, men stundtals blir också artistens uppenbara beundran för influenserna alltför tydlig. Det ger en transparens som rubbar helhetsintrycket och gör stora sjok av albumet alltför schablonartat för att riktigt kunna motsvara det allvar på vilket det gör anspråk.