Zara McFarlane

Dela den här recensionen:

Med öppet hjärta inleder Zara McFarlane ackompanjerad bara av en metallklingande hang, en djup ståbas och sin egen flerfaldigade röst. Sedan följer ytterligare sju egna stillsamt finsnickrade moderna jazzsånger, och tre inlån. Instrumenteringen är genomgående sparsmakad, mest piano och basfiol. Peter Edwards vid pianot droppar toner som avrundade lätt smälta isbitar i Games we played, medan han på andra ställen sänker tungt placerade ackord i en återhållsam effektiv framåtrörelse.
Två reggaelåtar finns med, omgjorda till ballader utan baktakt. Särskilt Angie La La med gästande Leron Thomas på sång och trumpet har hög temperatur och fart, och McFarlane visar upp en betydande utåtriktad energi. Plain gold ring, som Nina Simone gjorde på sin debutskiva, framför hon till basfiol och mild rasselskallra. Här lägger hon sin lite barnsligt oskuldsfulla röst närmare magen och får mer tyngd. Hennes eget gitarr- respektive pianospel på två av låtarna är ganska basalt, men hjälper till att inte släppa taget om lyssnaren. Någon gång klingar musiken lika djärvt som hos Lina Nyberg och två gånger får hon hjälp av en Coltranesk tenorsax. Med genomtänkt enkelhet kommer Zara McFarlane långt med denna nedtonat glimrande pärla.