Skivrecension

Massiv jazz

Kamasi Washington

Heaven and Earth

Skivbolag: Young Turks/Playground
Recenserad av: Christopher Thorén

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Om någon mot förmodan trott att saxofonisten från den amerikanska västkusten skulle lugna ner sig efter den kaxiga debuten The Epic så tror den fel. På den tre vinyler långa debuten med sitt stora jazzband The Next Step, stråkar och körer sparades det inte på någonting kändes det som, och det gör han inte heller på uppföljaren Heaven and Earth (mellan skivorna har det också kommit en ep). Det är ett konceptalbum med två och en halv timmes musik som kommer som dubbel-cd eller fyra vinyler.

När någon släpper en så uppenbart kaxig debut, som dessutom får ett sådant genomslag, får denna räkna med reaktioner, även från kollegor. Den första kritik jag hörde var Ken Vandermark i Orkesterjournalens blindfold-test. Han var inte speciellt imponerad och tyckte i princip att det inte går att bli lika bra som originalet då den musiken skapades i en annan tidsanda – han tyckte nog det hela var för tillbakablickande.

Senare skrev Liras redaktör på Lira.se om en diskussion bland namnkunniga jazzblåsare på Facebook som landade i att det så klart är bra om någon öppnar upp öronen för nya jazzlyssnare, men att han inte kommer i närheten av de giganter han jämförs med. Egentligen är det kanske en onödig diskussion, men jag älskar verkligen när musik väcker känslor. Inte bara när du lyssnar alltså, utan när den provocerar så att det blir diskussioner och du tvingas till att argumentera ifall en musiker är värd att lyssna på eller inte.

Kamasi Washington är så klart inte unik i detta avseende. Det mest extrema exemplet är kanske Ornette Coleman som blev misshandlad på grund av hans, vad som då ansågs som, konstiga jazz. Men så länge de inblandade håller sig från våld tycker jag ändå att lyssnare och musikers passion visar hur viktig musiken är. Själv blev jag direkt intresserad när han började synas. Kanske, som många med mig gissar jag, lockad av de excentriska kläderna, det svulstiga soundet och retroflörtarna. Men frågan är om det finns någon substans bakom allt detta.

På första skivan fläskades det på i arrangemangen och de energifyllda solona. Det var ett band med en mäktig kraft men stundtals kändes musiken forcerad och lite generaliserat kan man hävda att ungefär samma formel användes i de flesta arrangemang (enkel sångbar melodi, solo som börjar lugnt och slutar i extas tillsammans med kör och stråk, går ner till noll igen och börjar om med nästa solist). Det hade med andra ord passat att döda några älsklingar, men då hade det så klart inte fått samma effekt som att ge ut ett trippelalbum, vilket var en grej i sig.

Mycket av detta kommer du att känna igen på Heaven and Earth, men här finns också utveckling. Jag tycker att musiken har blivit mer varierad och drar åt fler håll. Här finns r’n’b och en del fusion blandat med den mer traditionella jazzen, vilket är positivt. Varje skiva börjar med ett slags anthem, en filmisk introduktion till skivan. På Earth, som ska representera världen utanför honom, den värld han är en del av, öppnar han med signaturen till filmen Fists of fury. På andra skivan Heaven, som då representerar världen inåt, den värld som är en del av honom, öppnar med den mer reflekterande The space traveller’s lullaby.

Hela albumet andas självförtroende och han leder på ett självklart sätt bandet samtidigt som han ger utrymme till sina medmusiker. Arrangemangen har utvecklats, de är mer raffinerade, även om konceptet är det samma. Det gör i ärlighetens namn att det fortfarande är lite rörigt ibland och är svårt att höra vad som faktiskt händer i musiken. Men det är nog också denna svulstighet som har lockat en publik utanför jazzkonnässörerna. Så även om jag längtar efter ett album som är mer avskalat så förstår jag ändå att han håller kvar vid konceptet. För det är ändå Kamasi Washington som koncept betraktad som är det mest intressanta.

De oerhört snygga videoklippen som kommit inför releasen passar hans filmiska sida otroligt bra (jag väntar fortfarande på hela de fulla versionerna som släpps senare i år), pressbilderna, kläderna och en energisk och inkluderande scenshow. För visst, som kritikerna påpekar, han är kanske inte den bästa saxofonisten just nu. Men jag menar ändå att det finns substans bakom ytan och att vi ska ta honom för vad han är, en artist med en alldeles speciell karisma och som sådan förtjänar han all den respekt och uppmärksamhet han har fått.