Skivrecension

Emily’s D+Evolution
Stökigt, vackert, lyriskt, intrikat

Esperanza Spalding

Emily’s D+Evolution

Skivbolag: Concord/Universal
Recenserad av: Ulf Johanson
Publicerad: 21 apr 2016

Dela den här recensionen:

Den osannolikt mångsidiga basisten, sångerskan och kompositören Esperanza Spalding skruvar till det ordentligt på sitt nya skivprojekt. Emily är hennes mellannamn, och i det här fallet den persona som denna innovativa musiker använder för att navigera i något slags inre forskningsprojekt kring … tja, kanske en annan Esperanza som pockar på uppmärksamhet därinne.
Det hela är ett småsurrealistiskt och teatralt drama (spektakulärt på scen, enligt uppgift), musikaliskt framburet av ett slags powerrock-trio med Spalding på sina bandlösa bas och med Matthew Stevens, elgitarr, och duon Justin Tyson och Karriem Riggins som växlar om vid trummorna.
Och hur låter det då? Ja, det korta svaret är: mycket.
Det är ofta enormt kraftfullt och idétätt, ibland närmast konfrontativt och lite stökigt, ibland myckert vackert och lyriskt på ett komplicerat sätt – intrikata teman, avancerad rytmik – som för tankarna till Joni Mitchells lurigaste stunder. Det gäller för övrigt också Esperanza Spaldings sång, som mer än en gång ekar av Mitchell.
Spalding sjunger de sinsemellan mycket olika sångerna med en lika böjlig som expressiv och knivskarp röst som ibland övergår i spoken word.
Mina favoriter så här långt är nog den fantastiska balladen Unconditional love och den starkt Joni Mitchell-doftande Noble nobles.
Esperanza Spalding har förstås inte lämnat jazzen. Det är bara så att hon har för mycket idéer i sig för att stanna i en genre.
Stay tuned.


Fler recensioner

Annonser