Sigurd Hole

Dela den här recensionen:

Sigurd Hole har på soloalbumet Elvesang ett stråk av sökande efter toner som flytt från den kontrabas som följt honom på många konsertresor runt vår glob. Det är ett utforskande likt det Hildur Guðnadóttir söker i sin cello på albumet Saman. Det är ingen lätt sommarbris bland sagornas mellyrn-träd som kommer mot mig ur högtalarna i soluppgången. Det är en stundtals lite kuslig snålblåst från en tät midvintermörk norsk barrskog som frammanas ur Sigurd Holes bas. Mäktigaste spåret är vad det heter – Torden. Visst finner jag stundtals lä under en yvig urgammal gran, men jag måste ju vidare, bort mot dalen, där mellan bergen, dit där Elvesang hörs och norrskenet lyser upp bergssidorna. Det är en resa i regn utan månsken. Stundtals hörs fåglar och strängaslag. När skogsdansen är slut och älvornas sång klingat ut kan jag konstatera att denna äventyrliga resa var väl värd alla strapatser …