Skivrecension

Vokaljazz

Rigmor Gustafsson

Come home

Skivbolag: ACT/Naxos
Recenserad av: Anders Pihl
Publicerad: 22 Feb 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

En av svensk jazz största sångerskor är tillbaka efter fem års uppehåll i skivproduktionen. Rigmor Gustafsson beskriver själv den nya plattan Come home som en sorts hemkomst, en lycklig skiva hon alltid velat göra. Det hörs och känns. Hennes exceptionellt klara röst och hennes tekniska kvaliteter har alltid imponerat, men nu är det som att hon kan vila i sin egen förmåga, skörda av den i en kreativ sällhet.

Med på Come home finns den trio hon jobbat med tidigare. Pianisten Jonas Östholm är en stor del av musiken och blir som en andra huvudperson på skivan med en rad självlysande solon. Basisten Martin Höper och trummisen Chris Montgomery utgör givetvis också lyhörda och fundamentala delar av helheten.

Albumet består till största del av Gustafssons egna kompositioner. Sångmelodierna är stundtals avskalade utan jazzens standardfärgningar och låter ögonblicksvis som popmusik, men klangbrytningarna, de harmoniska förloppen och låtstrukturerna är sofistikerade på ett mångskiktat sätt. Det är en komplex och rik musik, där stor omsorg lagts även på texterna. (Flera har skrivits av Andreas Mattsson.) Tack vare musikens innerlighet och estetiska skönhet blir det njutbart redan innan de två tre genomlyssningar som krävs för att låtarna ska klarna och komma till sin fulla rätt.

Här finns även tre covers. Joni Mitchells Big yellow taxi och Tanita Tikarams Twist in my sobriety görs båda i underbara versioner, men frågan är om inte Kate Bushs Wutherings heights överraskar och berör mest. Eftersom originalet är så särpräglat och sångmässigt krävande förväntar man sig något annorlunda och omarrangerat. Men Gustafsson och trion lyckas göra låten som Kate Bush utan några större avsteg. Bara med väldigt mycket känsla och soul investerad, som om de gett sig fan på att vi ska förstå hur vacker den är.

Albumet slutar som det börjar, med inspiration från Joni Mitchell. Den fina och sju och en halv minuter långa titellåten Come home låter som en korsning av en svensk folkvisa och en perfekt Mitchell-ballad av en sort man önskade att Mitchell forfarande kunde skriva.
Rigmor Gustafssons hemkomst är i högsta grad njutbar hela vägen.