Isobel Anderson

Dela den här recensionen:

Isobel Andersons atmosfäriska sånger är mer eller mindre stöpta i traditionellt tänkande. Här finns instrument som fiol, akustisk gitarr och klarinett, men den övervägande mörka, gripande stämningen är skapad med datorer och programmering, med ett resultat som tangerar både Stereolabs pop och Portisheads triphop.
Sångerna är efterhängsna, eteriska. Från Flint shingles sordinerade, repetitiva driv, den lätt maniska Feed me, till 4284:s stråkförsedda, skenbara förförelse har de en förmåga att göra sig hemmastadda. De är ambitiöst och effektivt sammansatta, genomgående vackra ljudmålningar, där Sussex kustlinje är en klar inspirationskälla, men de ofta ironiska texterna handlar lika mycket om mänskliga relationer.
Isobel Anderson har en magnetisk röst, med en obeslöjad, enkel skönhet. Den är mångfasetterad och kan påminna om flera olika sångerskor, från de mest skiftande genrer, men kanske mest Portisheads Beth Gibbons; likaså har flera av låtarna mer än en antydan av Portisheadskhet. Om än i en personlig och egenartad lågbudgetform.