Eliza Carthy & Tim Eriksen

Dela den här recensionen:

Vid första anblicken kan det verka som en udda kombination. Men vid närmare inspektion finner man att det faktiskt finns flera gemensamma punkter: Eliza Carthy, den unga brittiska folkmusikens kanske främsta representant, med både anor och ett gott öra för vad man kan ta sig till med traditionen, med fiolen som huvudinstrument, men orädd att sätta den i oväntade arrangemang. Och Tim Eriksen, amerikansk punk-folkare, musikforskare, Sacred Harp-sångare och okonventionell tolkare av den amerikanska traditionen, med en förkärlek för taggtrådsvassa elgitarrer.
De är båda orädda musiker och villiga att experimentera med sina rötter och det är i denna lusta att utforska sina respektive traditioner som Carthy och Eriksen har funnit varandra, och som gör Bottle till den både givande och utmanande upplevelse den är.
Eriksens rusigt distade elgitarr är framträdande på flera spår och ger spåren en intensiv, rå stämning som fungerar perfekt tillsammans med Carthys lyckliga, flyhänta fiolkaskader. Carthys varma, fulla röst låter bättre för varje år som går. Eriksens strävare, robusta stämma ger kontrast och stöd i duetterna, som på stämningsfulla Logan’s lament och 10,000 miles och de livliga Sacred Harp-sångerna Prodigal son och The Traveller.
De mer traditionella spåren ger variation och balans, som Cats and dogs, där elgitarren hålls i korta tömmar, Castle by the sea, med Eriksen på akustisk gitarr och titelspårets mer rustika banjo-, handklapp- och bastrumma-arrangemang; banjon återkommer tillsammans med fiolen i härligt bluesiga Whitby lad. Vackra Love farewell och May song, framförda a cappella, för tankarna till Carthys föräldraband The Watersons.