Master Musicians of Jajouka
Fasching, Stockholm, 12 maj
När den legendariska ensemblen från den marockanska bergsbyn återvänder till Fasching drygt två år efter deras förra besök (vilket ni kan läsa om här på lira.se) här blir det i mångt och mycket en repris av den kvällen. Upplägget och låtarna är ungefär desamma, men med en tradition som sägs vara över tusen år gammal i ryggen kanske det inte är så förvånande. Och egentligen gör det inte heller någonting, för när polyrytmerna suger tag i lyssnaren släpper de inte taget förrän musiken tystnar, och med låtar som är omkring 15-20 minuter långa är de rejält fängslande.
Som vanligt är det gruppens ledare Bachir Attar som spelar de korta melodifraserna medan två andra upprepar dem, både i styckena på skalmejan ghaita och låten med bambuflöjten lira, detta efter en lång introduktion där borduner ackompanjerat rytmiskt fritt melodispel. När sedan de repetitiva melodislingorna kommer in sätter även de tre slagverkarna igång, och omedelbart blir det tydligt varför musikens ursprung finns i transframkallande ritualer. Här har den sannolikt i viss mån anpassats till konsertformatet, med ”korta” låtlängder …
Rytmerna i 6/8-takt är intrikata och slingrar sig in i öronen. De är dock inte statiska utan subtila förändringar görs ofta, ibland pågår de bara några sekunder hos en av slagverkarna innan han återgår till tidigare rytm.
Medan två av dem smattrar loss ganska rejält med tunna trumpinnar på varsin tebel, en trumma med två skinn, sitter Ahmed Bahkat längst ut på stolsraden, ofta med ögonen slutna, och spelar en pytteliten trumma som han ofta bara slår an med ena pekfingret. Han formligen strålar av lugn och värdighet, vilket ger en märklig kontrast mot den mycket intensiva musiken.
I konsertens två längsta nummer spelar han i stället violin. Här läggs blåsinstrumenten åt sidan, Bachir Attar tar upp en basig luta som kallas loutar, och på den mal han fram frenetiska riff. En av slagverkarna sjunger en kort fras och de övriga medlemmarna svarar i en call and response, vilket upprepas oräkneliga gånger. Då och då avbryts sången av en fiolmelodi, och så fortsätter det om och om igen.
När de här två låtarna är över säger bandledaren till ljudteknikern att stänga av ljudet på stränginstrumenten som inte längre behövs, för ”we are going to another planet!” Och så drar det närmast hypnotiska flöjtspelet igång och visar att det uttalandet är rätt träffsäkert. Det förvånar verkligen inte att många västerländska musiker inom jazz, rock och electronica under de senaste decennierna har fastnat för släktensemblen från Marocko och i många fall även samarbetat med dem.
Efter nästan två timmar och endast sex låtar kliver Master Musicians of Jajouka ned från Faschings scen och vandrar, fortfarande spelande, ut ur lokalen.
Tyvärr verkar det som att den uråldriga traditionen inte kommer finnas kvar så länge till. Bachir Attar säger att ingen yngre generation kommer att ta över efter de mer eller mindre ålderstigna männen i den nuvarande ensemblen, så vi får verkligen hoppas att de kommer att kunna fortsätta ännu några år.
text & bild: Rasmus Klockljung
