Redaktionsbloggen

Saxorgier på Fasching

The Dayna Stephens Group
Fasching, Stockholm, måndag 12 februari 2018

David Murray’s Infinity Quartet feat. Saul Williams
Fasching, Stockholm, tisdag 13 februari 2018 

Två jazzsaxofonister i ropet, bägge från USA. Dayna Stephens har på sitt senaste album Gratitude hittat en lugnare puls i musiken än tidigare. Helt säkert har det något att göra med att hans liv räddades då en av Stephens fastrar donerat sin ena njure. ”Drömsk och smeksam” skrev jag om musiken i min skivrecension och så är det även i en konsertsituation. Ömsint och varmt framförd? Just så.

Därmed inte sagt att konserten på Fasching endast går i makligt tempo. Här finns gott om upptempo-övningar och samtliga medlemmar kommer till tals, med råge. Greg Hutchinson bakom trummorna gör en hel del omöjliga inpass, utan att en endaste svettpärla materialiserar sig på hans panna. Pianisten Aaron Parks briljerar både som instrumentalist och kompositör, och gör ibland kortare instick på en liten synt. Kontrabasisten Joe Sanders råddar även med sin Mac ibland när musiken övergår från det traditionellt jazziga till en blandmusik som inte går att etikettera så lätt.

Dayna Stephens själv plockar fram sitt elektroniska blåsinstrument EWI (Electronic Wind Instrument) och pillar även han lite med elektronik och effekter. Då visar Stephens på sin bredd och brist på rädsla att bryta med normer. Det kan låta både akustiskt och elektroniskt, vackert och melankoliskt, skruvat och Sun Ra-smittat. Hela tiden perfekt avvägt och med stor känsla.

Att Dayna Stephens har ett knippe andra musiker med sig än de som spelar på senaste albumet (där tunga namn som Brad Mehldau och Eric Harland medverkar) ger bara musiken nya valörer och vinklingar. Vid ett tillfälle tappar någon en massa glas i baren men det orsakar bara leenden hos musikerna och passar därtill in perfekt just som Greg Hutchinson ska till att slå på cymbalen och Aaron Parks förbereder sig att baka ut pianotangenterna.

Påföljande kväll hittar betydligt fler människor till Fasching. Så är också David Murray en sann veteran, med en diger skivutgivning bakom sig. När tenorsaxofonisten Murray spelade på Fasching första gången 1981 var Dayna Stephens blott i treårsåldern. På den tiden for Murray runt med en trio. Idag handlar det om Infinity Quartet, med idel yngre förmågor än den i dagarna 63-årige Murray.

Det går undan när de här katterna lirar. Det melodiska och traditionella möter det frisinnade och avantgardistiska. Kvartetten har jobbat med stjärnor som Macy Gray och Gregory Porter, men den här gången är det spoken word- och poetry slam-artisten Saul Williams som står vid mikrofonen. Kombinationen har åstadkommit färska albumet Blues for Memo, och materialet sitter som en smäck live. Politiskt laddade fraser vävs rytmiskt in i musiken och mister Murray verkar hela tiden ha fullständig koll på allt som sker.

Även här briljanta musiker som i ännu högre grad håller grytan kokande. Svindlande tempo stundtals, och Nasheet Watts växlar som den lyxigaste sportbil mellan olika lägen. Jaribu Shahid är om möjligt ännu flinkare på kontrabasen än Joe Sanders var kvällen innan. Orrin Evans vid tangenterna förevisar såväl extravaganta exter som en återhållsam ådra.

Energi och elegans, extas och exaktket. Arvet från Ayler, Coltrane, Ellington. David Murray’s Infinity Quartet fixar allt, tills konserten och oändligheten plötsligt är slut. För den här gången.

Timo Kangas

Annonser