The Pretty Things
Slaktkyrkan, Stockholm, söndag 6 maj 2018
Vilken kontrast detta är mot de gamla polarna i The Rolling Stones, som även de letat sig tillbaka mot de bägge bandens gemensamma rötter på sistone. Stenarna fyllde Friends Arena för sju månader sedan, med en färsk bluesskiva i bagaget. The Pretty Things får nöja sig med Stockholms nya – åtskilliga modeller mindre – livemusiktempel Slaktkyrkan, ett rullande stenkast från Globen.
The Pretty Things grundades när gitarristen Dick Taylor lämnade The Rolling Stones, bandet han en gång startat med Mick Jagger och Keith Richards. The Pretty Things hade samma musikaliska rötter, i blues och rhythm & blues, men med ett mer oslipat och ruffigt anslag.
2018 lockar de ändå bra med lärjungar till Slaktkyrkan. Och precis som Stones är deras musik en mer städad affär nuförtiden. Strax innan konserten träffar jag en gammal musiker från bandet Blomsterbarn, som berättar att han sett The Pretty Things live i London för över 50 år sedan, och hur imponerade ynglingarna var av att se trummisen Viv Prince burdust spotta stora loskor. Punk innan punken.
Av detta beteende finns inte mycket kvar 2018. Så är de två kvarvarande originalmedlemmarna också redo för pensioneringen. Detta är den sista turnén de gör, påstås det.
Sångaren Phil May är numera en mysfarbror snarare än den tuffe slyngel som inspirerat generationer av attitydstinna frontfigurer, från Iggy Pop och Stephen Tyler till Johnny Rotten och The Libertines. Även om han vid ett tillfälle avfyrar en dräpande verbal attack mot en bråkig fridstörare framme vid scenkanten.
Precis som det åldrande Seattlebandet The Sonics har ungdomens vigör i mycket lämnat framträdandet hos The Pretty Things, men det är ändå ett övertygande set vi får oss till livs. Gitarristen Dick Taylor levererar sina licks och instick med emfas, och skiner upp i ett medley med blueslåtar av Muddy Waters, Robert Johnson och Howlin’ Wolf, där sliden åker fram.
När bandet senare även ger sig på en räcka låtar av Bo Diddley, vars singel Pretty thing bandnamnet är hämtat från, syns det tydligt hur mycket de gillar att hedra sina hjältar och rötter. De stoppar till och med in Bo Diddley-musikanten Billy Boy Arnolds gamla I wish you would. En av hela tre låtar denna kväll som David Bowie gjorde covers av till albumet Pin-Ups. De andra två är såklart Pretty Things-låtar.
Längst till höger på scen står en annan veteran och trakterar gitarr och munspel. Frank Holland har ett förflutet i det progressiva rockbandet England men har faktiskt varit en Pretty Thing i stort sett i 30 år. Holland ler och skrattar mycket på scen och det märks att det är kul att lira. Mycket av den entusiasmen kan tillskrivas den unga rytmsektionen. Jack Greenwood på trummor får till och med chansen att briljera i ett trumsolo. George Woosey tappar vid ett tillfälle kontrollen över sitt gitarrband vilket inleder till skrattparoxysmer hos nästan hela bandet när Herr Holland försöker hjälpa honom att rätta till det, samtidigt som han själv spelar gitarr.
Vi får ett tvärsnitt av The Pretty Things karriär, från de bluesiga numren via garagerock och psykedelia till 70-talstyngden. Som extranummer kommer bluesigt rockiga Rosalyn, som även David Bowie spelat in, och så ännu en Bo Diddley-klassiker innan vägarna och resorna tar över igen: Road runner.
Legendarerna tar farväl med hedern i behåll. Une belle fin.
Timo Kangas
