Redaktionsbloggen

Raï-sångaren Rachid Taha har gått bort

12 Sep

Charlelie-Marange_Rachid-Taha-9269BD

Den fransk-algeriske sångaren Rachid Taha har avlidit i sviterna efter en hjärtattack, meddelar hans familj. Han skulle ha fyllt 60 år om en vecka.

Rachid Taha slog igenom Frankrike med gruppen Carte de Séjour, arabisk rock tydligt inspirerad av brittiska The Clash.

Som soloartist fick Rachid Taha en internationell publik, ofta med musik i raï-traditionen. Störst framgångar fick han 1998 med skivan Diwân, där han tolkade traditionella och populära algeriska och arabiska sånger, som hitten Ya Rayah.

På skivan Tékitoi från 2004 gjorde han bland annat en omtalad remake av nämnda The Clashs hit Rock the casbah, fast på arabiska.

2013 intervjuade Liras skribent Lars Lovén Rachid Taha, som då bland annat sa så här om den musik han arbetade med då:
– Jag vill skapa ett möte mellan Mellanöstern och västvärlden. Oum Kalthoum och Elvis. Du vet Memphis, det är både orienten och rock’n’roll.

Hans musik har alltid rymt en politisk och upprorisk ådra, och han säger vidare:
– När jag började med musik var det egentligen för att jag ville hitta ett sätt att berätta saker på, att tala om det som är viktigt. Man kan bli journalist för att uppmärksamma politiska och sociala ämnen, men det blev jag inte, jag blev artist i stället.

Patrik Lindgren

Här är artikeln från 2013 i sin helhet:

Rachid Taha är en av raïmusikens verkliga förnyare. Sedan länge en storstjärna i Frankrike, men när han upp- trätt i Sverige har det varit på småställen. De senaste åren har både hans karriär och hälsa vacklat, men med nya albumet Zoom gör han en stark comeback.

TEXT: LARS LOVÉN

Vissa sa att det var briljant, andra att det var vedervärdigt. Åsikterna var splittrade. Men det var väldigt avslöjande för det hade ju inget med texten i sig att göra, utan vem det var som sjöng låten, säger Rachid Taha på telefon från Paris.

Det han talar om utspelade sig 1986. Hans grupp Carte de Séjour (Uppehållstillstånd) hade just släppt en cover på Charles Trenets patriotiska och natio- nalromantiska schlager Douce France. Texten var identisk med originalets, men reaktionerna blev ändå mycket starka. Att den framfördes på ett slängigt och möjligen vanvördigt sätt, av en ung fransk-algerisk sångare gjorde inte saken bättre. Till att börja med blev låten en mindre hit, senare stoppades den från att spelas på radio. Men Rachid Taha hade redan från början ett tydligt syfte.
– Jag ville spela in den lite på samma sätt som Sex Pistols hade gjort med My way. Douce France är också något av en fransk My way. Det var ett sätt att tala om politik och immigration, fast med humor, säger Rachid Taha.

Bland dem som tyckte att låten var briljant fanns en vänsterpolitiker som såg till att skivan med Douce France delades ut till alla folkvalda i det franska parlamentet.

Jag har intervjuat Rachid Taha en gång tidigare. Efter långa förhandlingar om tid och plats fick jag till slut träffa honom på ett kafé i närheten av hans hem i Mairie des Lilas, strax utanför Paris ringled. Då hostade han djupt och rosslande i en näsduk, haltade och var över huvud taget i ett uselt skick. Högerhanden var invirad i en annan näsduk och han hälsade med vänster hand. Han hade precis spelat in sin allra sämsta skiva. I artikeln jag skrev utelämnade jag en del av de personliga omständigheterna, det kändes respektlöst att beskriva hans skröplighet alltför ingående. Men efteråt undrade jag själv om han någonsin skulle spela in något igen, allra minst något meningsfullt.

Det var fyra år sedan. Visserligen låter hostan precis lika illa den här gången, över telefon, och han klagar över Pariskylan. Men i övrigt visar han upp en helt annan energi. Nästan entusiasm. Och den nya skivan Zoom är en stark återkomst till det Rachid Taha gör allra bäst, nämligen att blanda rock, raï och chaabi. Och fylla musiken med punkig attityd och politiska budskap.
– Jag ville skapa ett möte mellan Mellanöstern och västvärlden. Oum Kalthoum och Elvis. Du vet Memphis, det är både orienten och rock’n’roll. Det var själva idén med Zoom.

Jag påpekar att det är ungefär vad han gjort under hela sin karriär, även om det ibland tagit sig uttryck i klubbmusik, i andra fall i rock.
– Ja, det är riktigt, men den här gången är det mer klassisk rock, Elvis Presley och en del country också.

Skivan har producerats av Justin Adams, som under 00-talet blivit uppmärksammad för sina samarbeten med Juldeh Camara, Tinariwen, Lo’Jo och Robert Plant.
– Vi träffades via Robert Plant och såg direkt att vi hade samma idéer om hur man gör musik, samma smak och båda gjorde crossover-musik. Jag bjöd hem honom och vi lyssnade på afrikansk, kinesisk och klassisk arabisk musik. Lite Johnny Cash också.

Lite förenklat brukar Rachid Tahas musik beskrivas som raï, men det säger egentligen inte så mycket mer än att den har nordafrikanska inslag. Dels har han stakat ut ett helt eget territorium, som ligger långt från huvudfåran av modern raï. Dels har betydelsen av själva termen raï med åren blivit allt mer oklar.
– Raï är en blandmusik, det är pop och rock, det kan egentligen vara vad som helst. Men jag lyssnar på en hel del modern algerisk musik just nu, inte bara raï. Jag ska nämligen anordna en festival i Paris i början av nästa år med nordafrikanska artister.

Carte de Séjour blev uppmärksammade men aldrig riktigt stora. Det verkliga genombrottet för Rachid Taha kom när han blivit soloartist kring 1990. Efter det har han samarbetat med artister som nämnde Robert Plant, Patti Smith och Brian Eno, men också med raï-stjärnor som Khaled och Faudel. Han försökte sig även på USA-marknaden i ett samarbete med den då hete producenten Don Was, men satsningen ledde ingen vart.

2004 gjorde Taha en cover på The Clashs klassiker Rock the Casbah, på arabiska. Det var en hyllning till Joe Strummer som dött två år tidigare, men också så ett sätt att återta låten från de amerikanska soldater som spelat den medan Bagdad bombades under det första Irakkriget.

Även på Zoom finns en tydlig koppling till The Clash, då Mick Jones medverkar på ett antal låtar. Det är ett lyckat samarbete, och naturligt, då Jones har påverkat Tahas musik ända från starten.
– På mina tidiga album var jag mycket influerad av punk. Det var framför allt tack vare Mick
Jones, som jag träffade 1981 i Paris. Jag ville att han skulle producera vårt första album, men det blev inte så.

Men om sammansmältningen av Mellanöstern och Europa är själva kärnan i både Rachid Tahas musik och texter, finns det något annat som är nästan lika centralt. Nämligen antirasismen. Carte de Séjours eventuella vanhelgande av en patriotisk standard är bara det mest lyckade exemplet i en lång rad av liknande försök.
– När jag började med musik var det egentligen för att jag ville hitta ett sätt att berätta saker på, att tala om det som är viktigt. Man kan bli journalist för att uppmärksamma politiska och sociala ämnen, men det blev jag inte, jag blev artist i stället.

Den låt som har det tydligaste antirasistiska budskapet på Zoom är Voilà voilà, som Taha spelade in redan med Carte de Séjour, men som här dyker upp i en nyinspelad version med Brian Eno.

– Det är samma kamp i dag. Man får inte sänka garden. Faktum är att situationen i Frankrike är ännu sämre än den var tidigare, det nns mycket mer rasism och mycket mer xenofobi, och det måste man tala om. [Det högerextrema partiet] Front National får till exempel 30 procent i vissa mätningar. Det är mycket, mycket allvarligt.

Taha är visserligen nöjd med regimskiftet förra året, nu är det rätt lag som leder landet säger han, men någon större effekt på just de främlings fientliga stämningarna tror han inte att det kommer att få.
– Det har mycket djupare orsaker, dels gör krisen att det inte finns tillräckligt med jobb och då blir folk rädda och tar ut det på immigranterna. Dels beror det på att sådana som min son och andra som är födda här och som är fransmän, inte accepteras i landet. En som invandrat vet att han inte är fransman, det är naturligt, men när det inte finns plats för dem som ändå fötts här. Sådant skapar spänningar. ¶

Annonser