Redaktionsbloggen

Patty Griffin skalar av och vässar till – nu kommer hon till Sverige

I dag inleds en kortare Sverigeturné för americana-artisten Patty Griffin – hon spelar på Bryggarsalen i Stockholm i kväll fredag, på Katalin i Uppsala 18.6, Folk & Rock i Malmö 20.6. Liseberg 21.6 och slutligen Borggården i Halmstad 22.6.

I november 2015 publicerade Lira en intervju med Griffin, gjord i Nashville tidigare samma höst. Nu kan du läsa texten, av Pierre Eriksson, i sin helhet här nedan!

 ***

Med sitt nionde studioalbum har Patty Griffin bestämt sig för att skala bort så mycket som möjligt. Och dessutom bli politisk. Men framför allt vill hon slå ett slag för musikens mysterium.

 text & bild: PIERRE ERIKSSON

Känslan är som att falla utför ett stup samtidigt som händerna frenetiskt famlar efter något att hålla fast vid. Patty Griffin sjunger med en desperation som inte liknar något annat. Fullkomligt naket och blottat, med en röst som förmedlar såväl styrka som brustenhet i samma andetag. Som om hela hennes existens hängde på denna enda vemodiga sång, den första på nya skivan Servant of love.

I long to live
I long to live by the ocean
Carry me away
I’m a servant of love

Wave after wave
Till my spirit was crawling
Wave after wave
Till the sea came to me

Det är förstås ingen tillfällighet att Patty Griffins nionde studioalbum inleds med den avskalade titellåten. Den längtande bönen fungerar som en naturlig fortsättning på albumet American kid, som till stor del föddes ur sorgen från hennes bortgångne far

– Jag fyllde femtio under tiden jag skrev materialet till Servant of love, och två nära vänner dog under samma period. Samtidigt fanns många tankar kvar från min pappas bortgång, som hur chockerande det var att se någon lida så mycket mot slutet av sitt liv. Jag insåg att processen aldrig tar slut och jag tror att Servant of love inleds med den känslan – hur mycket tid har jag kvar?, säger Patty.

Det är ett avskalat album som möter lyssnaren, faktiskt mer avskalat än någonsin tidigare. Den musikaliska grunden utgörs oftast av Pattys akustiska gitarr, vars egensinniga stämning och frenetiska spelspil ofta skapar en smått suggestiv atmosfär. Emellanåt blir det nästan shamanistiskt när Patty hänger fast vid ett och samma ackord i en hel låt och hamrar fram rytmen. Det är ett tydligt avsteg från de senaste albumen, inte minst den kritikerrosade American kid, som tillsammans med hennes deltagande i Robert Plants Band of Joy 2010, gjorde henne synlig för en bredare publik. Det är extra intressant – och djärvt – att hon tar musiken in på vad som skulle kunna uppfattas som ett mindre kommersiellt gångbart spår när hon nu, för första gången efter mer än tjugo år som artist, släpper sin musik på eget bolag.

– Jag ville ha ett avskalat folkalbum eftersom jag tror att ju mindre du lägger på, desto sårbarare blir musiken. Själva framträdandet blir mer tydligt och närvarande för lyssnaren. Det blir visserligen även svårare för lyssnaren när det är mindre sockrat, men jag tror å andra sidan inte att min musik är till för alla. Faktum är att min gode vän Craig Ross, som producerat skivan, övertalade mig att använda några fler instrument än vad jag egentligen ville. Men jag tror att det var ett smart drag. Han ville nog göra musiken lite mer lyssnarvänlig.

Att många av sångerna skulle få en smått hypnotisk karaktär var inget som Patty hade tänkt sig från början.

– Jag har ett sätt att stämma gitarren som gör att jag spelar med bordun. Jag lockades av den stämningen mer än någonsin på den här skivan. Jag kunde inte riktigt slita mig från den, utan återvände och utmanades av den. Att låtarna blev som de blev var inget jag hade planerat.

PATTY_1_webb

bild: Pierre Eriksson

Det har alltid funnits en stark poetisk ådra hos Patty Griffin, som gör att det emellanåt kan vara svårt att förstå hennes texters innebörd. Patty skrattar och säger att inte ens hon förstår allt på den här skivan, och liknar sångerna vid dikter där man får en känsla snarare än förstår exakt vad de handlar om. Samtidigt tar hon i och med Servant of love ett medvetet beslut om att bli mer uttalat politisk. Kanske är det hennes bakgrund från ett låginkomsttagarhem som bidrar, eller bara en allmän frustration över samhällsläget och det ökande gapet mellan rika och fattiga. Med låten Good and gone, som inspirerats av dödsskjutningen av den tjugotvåårige afrikanamerikanen John Crawford, försöker hon fördjupa diskussionen bort från enskilda händelser.

– Det här är ett gammalt problem, där vi under hundratals år slagit ner på fattiga och skapat ojämlikheter utifrån ekonomiska förhållanden. Men i stället för att gå till grunden med det problemet pekar man finger åt sådant som egentligen inte har något med folks frustration att göra. Jag tycker att det är chockerande när man tänker på att en procent av befolkningen står för fyrtio procent av rikedomarna i det här landet. Det är inte ett säkert tillstånd för ett samhälle, och skillnaderna skulle behöva jämnas ut. Men det sker inte i dag.

PATTY_4 kopia_webb

bild: Pierre Eriksson

Patty Griffin befinner sig för närvarande på en intensiv USA-turné. I januari kommer hon till Storbritannien och om svenskarna har tur får de möjlighet att stifta bekantskap med Kärlekens tjänarinna och hennes musik till sommaren.

– Om det är något jag skulle kunna kalla min kyrka så är det musiken. Jag kan alltid tränga in i den och hitta något övernaturligt i den. Samtidigt är det väldigt svårt att definiera vad musik är. Alla bara accepterar att den finns där. Musik är ett mysterium, ett sätt att knyta ihop och utveckla känslor. Ofta tror jag att musikens syfte är att lyfta människor ur svåra situationer, om så bara för en liten stund. Jag tror att det är allt vi kan hoppas på – de flyktiga ögonblicken.


Fler recensioner

Annonser