Redaktionsbloggen

Oväntad duo skapade omtumlande musik

44688746_10157790925234692_4189789667249356800_n

David Eugene Edwards & Alexander Hacke
Slaktkyrkan, Stockholm 22 oktober 2018

Det är en minst sagt oväntad duo som dyker upp i Stockholm. David Eugene Edwards är sedan många år aktiv under namnet Woven Hand, och var dessförinnan frontfigur i ikoniska bandet 16 Horsepower, där mörk, närmast apokalyptisk kristen countryrock fick ett osannolikt genomslag.

Alexander Hacke kommer från den legendariska industrigruppen Einstürzende Neubauten, som använt bland annat vinkelslipar och allehanda metallskrot som instrument.

På Slaktkyrkans scen står Hacke bakom två bord fyllda med diverse elektroniska instrument och apparater. Edwards står för sången på sitt typiska, intensiva manér och med sitt vanliga lite burkiga sound. Ofta backar han några steg från mikrofonen, rabblar något obegripligt och gör upprepade gester innan han kliver fram igen för nästa sångfras.

Även hans gitarrspel går stundtals att känna igen, men ofta dränker han sina instrument, även den akustiska gitarren, i lager på lager med dist och andra effekter. När Hacke släpper loss repetitiva rytmer och dånande kaskader av oljud över den mässande sången känns konstellationen märkligt nog mycket mer självklar än jag väntat mig.

Ett av de instrument David Eugene Edwards gjort till sitt genom åren är banjon, och här använder han en märklig variant med mandolinliknande träkropp men med strängar och hals som en banjo. Det plonkiga ljudet får vara relativt oprocessat, och blir en påminnelse om vilken musik han annars gjort sig känd för.

Mörker, intensitet (ibland ganska återhållen, andra gånger totalt överväldigande) och en oftast öronbedövande ljudvolym präglar hela konserten, även när det elektroniska manglet skalas ner och de akustiska strängarna framhävs.

Publiken uppskattar det hela, men jublet blir ändå som störst när extranumret visar sig vara 16 Horsepowers låt Straw foot i en förhållandevis nedtonad version. Den följs av att Edwards ställer ifrån sig gitarren och närmast manar fram sin sång i ett sista nummer över sprakande elektronik. Ett mäktigt sätt att avrunda en omskakade kväll.

Rasmus Klockljung

Annonser