Den Flygande Bokrullen
Fasching, 19 oktober 2017
Långt innan klezmer blev en benämning på en musikform spelades judiska traditionella folklåtar i USA, och inte minst i New York, av musiker som ofta även spelade jazz, teater- och kabaretmusik. Under 1900-talets första decennier fanns det en hel del orkestrar där många medlemmar själva hade invandrat från olika länder i Östeuropa, och liksom judiska musiker hade gjort i byarna och städerna där kombinerade de traditionella melodier med den lokala musik som fanns runt omkring. I de amerikanska storstäderna var det just jazz, och därmed föddes en fantastisk hybridmusik.
Det är främst dessa gamla orkestrar, snarare än den klezmerrevival som tog sin början på 1970-talet, som inspirerar Den Flygande Bokrullen. De hämtar även en del låtar från stenkakeinspelningar gjorda i Grekland, Turkiet och anda östeuropeiska länder i början av förra seklet. Gruppen bildades i början av 1990-talet, och är därmed ett av landets äldsta klezmerband. På Fasching spelar de inför sittande publik, vilket möjligtvis minskar party-öset en aning, och i stället spelas flera förhållandevis lugna låtar. Eftersom alla medlemmarna spelar flera instrument kan de därmed växla sound och instrumentering från låt till låt, och när de drar ner tempot förvandlas gruppen till en bleckblåsensemble, där tuba, barytonhorn, kornett och trombon lägger ackord bakom klarinettmelodin.
Men det dröjer inte länge innan de snabbare styckena är tillbaka, vanligtvis med Matti Pohjolas frenetiska mandolin- eller banjokomp som driver på medan kontrabas, dragspel och piano lägger en stabil botten. Carl Lindekrantz trumspel är kanske den mest mest särpräglade komponenten i Bokrullens stil, och tydligt inspirerat av den tidiga jazzen, innan trumsetet fick sin nuvarande utformning med pukor och ett flertal cymbaler. Hans spel kretsar framför allt kring virveltrumman, och två träblock används då och då för snabba rytmer, medan pulsen hålls med en tamburin och en gigantisk bastrumma. Med detta samt ett par cymbaler för accenter lägger han grunden för såväl toksnabbt ös som betydligt lugnare låtar, ständigt med en rasande stor variation.
Den som framför allt spelar melodierna är den makalöse klarinettisten Lars Ydgren, som verkligen är en häxmästare på sitt instrument. Inom klezmer har det sagts att just klarinetten, och även violinen, är det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten, och de riktigt skickliga musikerna har förmågan att locka fram enormt många uttryck ur den. Ydgren behärskar detta till fulländning. Han drillar och utsmyckar melodierna, spelar makalösa solon, och kommenterar genom små instick vad de andra spelar.
Jag har sett Den Flygande Bokrullen live många gånger förut, men nu var det några år sedan sist, och de är i minst lika fin form nu som då. Spelningen avslutas givetvis med att de spelandes går ett varv i lokalen, upp på balkongen och ner igen, och till sist ut mot logen. Snyggare avslutning är svår att tänka sig.
Rasmus Klockljung
