Redaktionsbloggen

Oförminskad tyngd och dynamik med nedbantad Fire Orchestra

Fire Orchestra
Fylkingen, Stockholm, 26 oktober 2017

I början av 2012 såg ett veritabelt musikmonster dagens ljus när trion Fire samlade ihop en mängd musiker inom frijazz, impro, psykedelisk och progressiv rock och skapade Fire Orchestra. Då hade de hela trettiotalet medlemmar, och sedan dess har ytterligare två inkarnationer av ensemblen med delvis andra musiker turnerat och gett ut varsin skiva.

Denna kväll är det premiär för den fjärde upplagan, och nu har sättningen skalats ner betydligt, till ”bara” 14 personer. Av dessa kunde dessutom tre inte medverka denna gång, och en Fire Orchestra med elva medlemmar känns på papperet märkligt liten, trots att det är betydligt fler än de allra flesta band består av.

Det klargörs redan före konserten att det vi ska få höra är musik under arbete, och att det inte alls är säkert att det är detta som kommer ingå i det stycke musik som är planerat för nästa års turnerande. Vi får alltså en exklusiv inblick i ensemblens arbetsprocess, och kanske är detta alltså enda gången som just denna musik spelas.

Tidigare upplagor av orkestern har haft en gigantisk blåssektion och ofta flera trummisar, basister och gitarrister. Här finns nu ingen gitarr alls, och Fires Andreas Werliin och Johan Berthling är nu ensamma bakom trummorna respektive basen. Blåset har reducerats till Mats Gustafssons barytonsax samt tre klarinettister. Något som däremot är nytt är att ensemblen för första gången har stråkar, i form av tre violinister (samt en cellist, som dock inte är med här).

Det är också just en av dessa, Anna Lindal, som inleder kvällen med flageolettspel på låg volym under flera minuter. Efter en stund kommer pianot in, och därefter vokalisten Mariam Wallentin. Så småningom växer musiken långsamt, fler och fler musiker faller in, och ljudnivån stiger gradvis. Efter att saxofonen dundrat loss sjunker intensiteten dramatiskt och en efter en slutar spela, tills bara Christer Bothéns och Per Texas Johanssons båda kontrabasklarinetter brummar lågt.

Det glider över i ytterligare ett violinsolo, denna gång av Josefin Runsteen, som mättar det med glissandospel. Johan Berthlings elbas smyger in med ett ostinato som ligger kvar exakt likadant genom hela den här sektionen, men på något märkligt sätt växer i intensitet. Att spela glesa ostinaton med superb tajming under många minuter på detta vis är en konstform som Berthling bemästrar till perfektion, och det är en av hörnstenarna i Fire Orchestra. Här hålls volymen ganska låg även när hela ensemblen kommer in, men trots det känns musiken oerhört tung.

Det hela fortsätter med ett antal delar, sammanbundna med solon eller duopartier på typiskt Fire Orchestra-manér. Oftast börjar och slutar respektive sektion på låg volym för att långsamt stegras till ett kulmen och sakta sjunka tillbaka igen, något som i högsta grad påminner om exempelvis metalband som Neurosis, fast under ännu längre tid. Den nya sättningen möjliggör oerhört stora kontraster, där exempelvis de låga klarinetterna och barytonsaxen mullrar ytterst lågfrekvent samtidigt som violinerna lägger oerhört ljusa, intensiva toner. I ett annat avsnitt förekommer mängder med andningsljud i blåsinstrumenten.

Efter närmare 50 minuters oavbrutet spel upphör musiken, och en hänförd publik, som suttit ner på golvet under hela konserten, vägrar sluta applådera först efter att ensemblen lämnat rummet. Många inser nog hur exklusivt detta varit, och jag hör flera som genast börjar diskutera vilka känslor och upplevelser musiken väckte hos dem.

14 december kommer Fire Orchestra att återvända till Fylkingen, och det utlovas att de då kommer spela helt annan, ny musik. Skriv in det i era kalendrar redan nu!

Rasmus Klockljung

Annonser