Laraaji
Slaktkyrkan, Stockholm, söndag 3 mars 2019
ESG
Slaktkyrkan, Stockholm, torsdag 7 mars 2019
Wooden Shjips
Slaktkyrkan, Stockholm, fredag 8 mars 2019
I ett drygt år har det stått där och levererat alternativ kultur och musik, Slaktkyrkan. Ett stenkast från kommersialismen kring Globen bokar de ansvariga in allt från den mörkaste metall till den smäckraste americana, från den brusigaste electronica till den mest trimmade garagerock.
Laraaji har undertecknad varit nyfiken på att se live ända sedan jag förhäxades av den Brian Eno-producerade skivan Ambient 3 (Day Of Radiance) som tonåring. Denna säregna New York-baserade mystiker och skratt-meditationsutövare har alltid gått sin egen väg. Den trance-artade musiken startade han med för snart ett halvsekel sedan med hjälp av en modifierad autoharpa och diverse elektroniska effekter. På senare år har Laraajis musik kommit att återupptäckas av nya generationer lyssnare via en rad arkivutgåvor.
Konserten på Slaktkyrkan sker inför sittande publik och är mer varierande än det går att föreställa sig. Långa sjok är meditativa med cittraliknande klanger som vävs in i varandra. Så ställer sig Laraaji upp och håller en mikrofon nära den stora gongen. Då förskjuts det mjukt meditativa in i en bordun-möter-tordön-värld. Laraaji plockar upp allsköns små instrument och krimskrams från bordet och vevar eller blåser i dem. Snart pratsjunger han lätt föränderliga fraser om en trädgård och skrattar istället för att sjunga, som den skratt-meditationsledare han är.
Fascinerande att se, även om det uppstår longörer på sina håll och somliga av stämningarna från skivlyssnandet spricker likt såpbubblor i kvällen.
En annan kultig favorit från samma tid och samma New York-miljöer är bandet ESG. Syskonbandet ESG startade i Bronx för 41 år sedan av tre systrar Scroggins. Vid bandets absolut sista Europaspelning någonsin finns endast Renee Scroggins kvar. Hon har behandlats med syrgas i ett halvår men vill prompt ta ett sista farväl av alla fans som stöttat ESG genom åren.
ESG är känt för sin minimalistiska, simplistiska, latin-inspirerade soulfunk med drag av den vid starten aktuella postpunken. De agerade förband till The Clash, vars Rock the casbah vittnar om inspiration. ESG knöts till Manchesteretiketten Factory Records och producerades av Joy Division-mannen Martin Hannett.
Deras UFO är en av historiens mest samplade låtar och det är inte svårt att se varför så många upptäckt ESG efter den där första tidens kultstatus. Det är smittande rytmer och svårt att stå still när Renee Scroggins med band lirar. Det är puertoricanska rytmer, det är muterad Motown, det är femtio nyanser av James Brown.
Sista spelningen alltså. Renees barn, Nicole och Nicholas, plus kusinen Anthony Aliseo, hjälper till att sätta guldprägel på kvällen. Glädjen och kärleken går inte att ta miste på. Någon syrgas behövs knappast. Möjligtvis då för publiken.
Om dessa båda akter präglas av det hypnotiska och monotona så stämmer det in även på San Francisco-bandet Wooden Shjips. Psykedeliska passager och motoriskt krautkomp skapar en stämningsmättad inramning där fuzzade gitarrer och sinnesutvigadande ljusspel bara ökar intrycken.
Om senaste albumet V är aningen mer tillbakalutat är det knappast signifikativt för konserten. Det här är en kryddig uppdatering av de där affischerna som Lennart Wretlind samlade på sig på 1960-talet. När Wooden Shjips når hamn i sista låten inser jag att det är nära till det andliga i Slaktkyrkan. Samtliga tre kvällar. Och fler tillfällen ges framöver.
Inom kort gästas Slaktkyrkan av bland andra Siri Karlsson, tiomanna-baktaktsbandet Ska’N´Ska och punk-möter-folkmusik-bandet Crash Nomada (15 mars). Det blir ambient-afton med Irisarri, Simon Scott och Weirdest Dream (24 mars), countryfolk med Colter Wall från USA (26 mars) och självaste alternativcountry-pionjärerna The Long Ryders kommer, med uppvärmaren Eric Palmqwist (16 april).
Timo Kangas
