Redaktionsbloggen

Mörka tongångar av pianolegend

to-use

Ran Blake Solo

Regattabar, Cambridge/Boston, 5 oktober 2016

Vi är tillbaka på Regattabar. Heltäckningsmattorna och den gammaldags flådiga inredningen, som vid mitt första besök på jazzklubben upplevdes tillgjort ambitiösa, känns numera tryggt hemmastadda.

Vid varje jazzkonsert på Regattabar dyker ett stort gäng musikstudenter upp. I onsdags var dock publiken av något mognare blandning än när Ben Wendel Group och Kurt Rosenwinkel Trio spelade här – till vänster sitter en man i tweed och pimplar en hallonröd cocktail, framför mig sitter två äldre damer och smuttar rödvin.

Det är pianisten Ran Blake, själv över åttiostrecket, som drar publik från alla åldersgrupper. Blake är en legend och hans säregna, icke-publikfriande pianospel är omisskännligt och mörkt. Vi skulle kunna kalla musiken han framförde under kvällen för ”jazzpiano”, men detta vore värre än att förpassa en varg till ett liv i en tändsticksask. Innan vi går vidare vill jag be er att lyssna på Blake tillsammans med sångerskan Jeanne Lee på Free standards Stockholm 1966.

Så, Ran Blake skrider in med sin rullator, fram till flygeln. Solglasögon på ett ansikte som tycks karvat ur sten. De som studerar med Blake (sin höga ålder till trots undervisar han fortfarande) berättar att han ser filmscener för sin inre syn när han improviserar fram stycken. Vad som spelas upp bakom solglasögonen kan vi bara gissa, men hans improvisationer är målande, tematiska och ofta i rubato (fritt tempo).

Kvällens material är till viss del hämtat från den amerikanska sångboken. Vi hörde, nej, anade, låtar som Summertime, Little girl blue och Spring can really hang you up the most. Vissa av konsertens stycken tillägnar Blake diverse vänner – ofta musiker, levande och bortgångna.

Ran Blake befinner sig i ett rikt musikaliskt/socialt kontinuum och ett exempel på detta är ett – för oss lyssnare helt oväntat – besök som dyker upp på scen under kvällen; trumpetaren Ken Schaphorst (högsta ansvarig för jazzutbildningen på New England Conservatory) gästspelar en låt i duo med Blake. Som student på NEC borde recensenten härmed rösta blankt vad gäller duons framförande, men det är bara inte möjligt.

Schaphorst och Blake ger ger varandra mycket utrymme och det lämnas en del rum för total tystnad i framförandet – tystnader som är så elektriska att ljudet som bryter dem blir en stöt, ett uppvaknande. Duoformatets perfektion, som jag tjatar om i var och varannan recension, är fulländad här. Jag skulle gärna hört fler duostycken under konserten, för även om Blake spelar intressant solo så blir detta något långrandigt i slutändan.

Jag beskrev Ran Blakes sound som mörkt några stycken upp. Vad menar då recensenten? Blakes pianospel är mörkt i sina harmoniska färger – oförutsägbart och rikt på spänning och dissonans, multifacetterat. Klangerna är oftast inte hämtade från traditionell jazzharmonik, utan låter stundtals mer som nutida klassisk musik.

Mörkret gäller också hans anslag, han får mellanregistret att låta som vore det silat genom en gardin av sammet. Samtidigt låter han ibland en övertonsrik och vass diskant bryta igenom det dova mellanregistret. En mästare av anslag och harmonik är vad vi har att göra med här.

Text & bild: Sunniva Brynnel

 

 

 

Annonser