Terry Riley Music Collaboration feat. The Gothenburg Combo & Gyan Riley
Uppsala Internationella Gitarrfestival
UKK, Uppsala söndag 11 oktober 2015
Sällsynt ståtlig avslutning på höstens Uppsala Internationella Gitarrfestival. Att sätta punkt med den evigt pigge 80-åringen Terry Riley bak en flygel och en synt är ju förstås lite lustigt men hans son Gyan Riley ansluter snart på scenen och så spelar de stycken ur varandras repertoar, tillsammans och följsamt som två tvättäkta släktingar – och snart står Gyan ensam på scenen för en stund.
Han spelar omväxlande elektriskt och akustiskt och när han ensam presenterar den andra av två kompositioner som pappan skrivit till honom – med exakt 18 års mellanrum – är familjekärleken påtaglig både verbalt och musikaliskt. Gyan Riley hoppas få en ny låt när pappan hunnit bli 97. ”Keep ’em comin’, Pops!” som sonen uttrycker det.
Vi får höra denna minimalismens urgestalt lufta Diegos, ett verk som därmed får sin europeiska premiär. Influenserna från Indien gör sig naturligtvis påminda och samtidigt påpekar hjärnan vid olika tillfällen att Terry Rileys musik löper som en röd tråd genom allt från Arvo Pärt, Philip Glass och Michael Nyman till The Velvet Underground, Brian Eno och Spiritualized.
När Terry Riley kommer loss i kammarjazz-aktiga tangentutflykter blir det nästan lite Keith Jarrett också. Ibland för han en melodica till munnen, som i sonens snygga Folk song.
Efter pausen tar The Gothenburg Combo över för en stund. Allra mest imponerar det böljande gitarrspelet i duons egen hyllning till Terry Riley och Kalifornien: Highway One – Music in 3 parts. Det är återhållsamt mitt i sin tekniska ekvilibrism. Kontemplativt.
Sedan är det snart dags för det alla i lokalen väntat på. Terry Rileys mest kända verk In C från 1964. Ett stycke som bygger på 53 olika melodifragment som upprepas och lagras på varandra. Kontemplation var ordet. Det är en sann ynnest att få uppleva detta minimalismens mästerverk framförd med sådan spelglädje och i en lokal med sådan akustik.
In C betraktas av många som det första minimalistiska verket. Huruvida någon annan hann före är väl främst historiska hårklyverier. Klart är att kraften i kvällens framförande gör musiken minst lika relevant nu, 51 år senare. Inräknat Gyan Riley och The Gothenburg Combo räknar jag till 41 gitarrister. Endast en handfull är kvinnor och lika många trakterar elgitarrer.
Ändå låter det som en enda, organisk kropp, ett porlande flöde. Ingen tar i för mycket, alla drar sitt stråk till stacken. Mästerligt.
Finns bara en sak att tillägga. Jag upprepar Gyan Rileys ord:
”Keep ’em comin’, Pops!”.
text: Timo Kangas
bild (Terry Riley och Gothenburg Combo leder 38 gitarrer genom In C):
Martin Ehrling
