Redaktionsbloggen

Mike Scotts glöd blir till skogsbrand

The Waterboys
Münchenbryggeriet, Stockholm 11 november 2017

Varje gång Mike Scott mejslat fram en ny skarp musikdräkt byter han formula, denne rastlöse sökare från Edinburghs vindlande gatstenskullar. Den som vill hitta linjer gör det naturligtvis ända från de tidiga dagarnas mäktigt orkestrerade ljudvägg till den senaste skivans Out of all this blue som, Scott sig själv trogen, tar det tunga, souldränkta rockeposet Modern blues vidare in i en funkig pop-dräkt med körer och finsnickrade melodier.

Blandningen av den Yeats-stungna, ödesmättade och beatnik-uppkäftiga lyriken på Modern blues har till stor del fått ge vika för kärlek och liv och ett nytt ljus. Lördagskvällen på Münchenbryggeriet i Stockholm går inledningsvis också i kärlekens tecken med de fem första låtarna från nya skivan, där niomannabandet stansar ut en mäktig och tajt soulfunkpop där nya gitarristen Bart Walker och fiddlaren Steve Wickham fyller blåslinjerna. Live tillför de två körsångerskorna Jess Kavanagh och Zeenie Summers ytterligare en dimension och Mike Scotts röst blomstrar i detta post-episka, avslappnade läge.

Trots detta är det ändå när Mike Scotts tajt funkiga kärleksarmé ger sig ut i A girl called Johnny från debutskivan som konserten tar glöd och vecklas ut i full skogsbrand med nya souldrypande Nashville, Tennessee, som handlar om Memphis-organisten Brother Paul Brown – permanent medlem sedan förra skivan och liksom Bart Walker med förflutet hos Mike Farris. Låten är samtidigt en hyllning till de musiker som på senare tid ”put the funk back into country, and made Nashville great again.” Nashville, Tennessee följs av en blytung Rosalind (you married the wrong guy) från Modern blues, en låt som Scott tillägnar ”våra amerikanska kusiner” med tydlig passning till sittande presidentskap.

Scott och bandet jobbar hårt genom hela kvällen. Brown, Wickham och Kavanagh bjuder dessutom på soloinsatser av extraordinär art. De olika tiderna kommer och går där folk-eran får sitt i Has anybody here seen Hank och en countrystruttig When ye go away. Det är en del motlut i den svårarbetade mässhallen där rummet delas av och ljudet torrläggs mot taket. Man undrar om Stockholms politiker förstår vad de slaktat under de senaste decennierna med Debaser som senaste offret. Detta sagt av en bibliotekskramare av monumentala mått.

Scott och bandet kraftsamlar och bjuder på tre av sina största hits mot slutet där avslutande Fisherman’s blues blir en mäktg legering av allt Mike Scott och Waterboys sysslat med under fyra deccennier: r&b, soul och folk-keltik.

Magnus Östnäs

Annonser