Redaktionsbloggen

Melissa Aldana spelar känsligt och originellt – och med humor

14 Okt 2016

Melissa Aldana
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 13 oktober 2016.

Den afton litteraturkritikerna tystnade inför det faktum att De aderton hade dristat sig att förära bodhisattvan från Duluth med Nobelpriset i litteratur blåste det en kall vind över staden, en stad som kanske trodde lite för mycket om sig själv, men samtidigt hade lite dålig självkänsla. ”Come in I give you shelter from the storm”, väste en röst när jag tog den lilla stentrappan upp till jazzklubb Fasching på Kungsgatan.

Det visade sig vara rätt, för därinne hade den 27-åriga chilenska tenorsaxofonisten Melissa Aldana bestämt sig för att begjuta klubben i en ton av ljus ek, lindrande, mildrande stilla passadvind. Som Sonny Rollins klockan fyra om morgonen.

Aldana, basisten Pablo Menares och trumslagaren Jochen Rueckert bjuder på trio-strolling som i de bästa stunder är rent förtrollande. De egna kompositionerna fungerar bäst – där en standard som Hoagy Carmichaels The nearness of you inte känns lika angelägen. Aldana och trion spelar sig lätt ur svackorna och det är förbluffande vilken stor portion humor det ligger i Melissa Aldanas känsliga, självklara och originella spel. Hon har det helt säkert. Och det kommer bara att bli starkare. Melissa Aldana är här för att stanna. Bob bor här.

Magnus Östnäs

Annonser