Yemen Blues
Fasching, Stockholm 14 april
Knappt två år efter bandets förra Stockholmsbesök är israeliska Yemen Blues här igen. Då hölls konserten inför sittande publik, eller åtminstone var det tänkt så, men många i Kulturhusets stora hörsal dansade sig genom konserten. Nu spelar de i stället på Fasching, där de flesta står upp redan från början och publikkontakten är betydligt tätare.
Det gör sig ännu bättre så, för kvintettens musik är närmast omöjlig att vara stilla till. Rytmer hämtade från gnawamusik ligger i botten i många låtar, och de ytterst små synkoperna skapar ett oerhört driv. Det finns med redan från spelningens första sekund, då inledningslåten börjar med att slagverkaren Rony Iwrin smattrar fram just en sådan rytm på en metalldunk.
Här sätter även sångaren Ravid Kahalani tonen för sitt framträdande – redan under den låten dansar han i sidled över det smala scenutrymmet, lägger micken åt sidan för att spela bongos, rör sig nästan oavbrutet hit och dit, och hetsar på keyboardisten när denne spelar ett solo. Förutom att sjunga, då, vilket han gör med en röst som ibland är både rå, gäll och nasal på samma gång.
Den följs av Mountains will dance, och det skulle inte förvåna mig om Yemen Blues musik kan få till och med berg att dansa. Här plockar Kalahani upp sin guimbri, den tresträngade baslutan som används i just gnawa, medan basisten Shanir Blumenkranz byter till oud.
Groovet i sex åttondelar är pulserande, närmast hypnotiskt, och över rytmerna läggs ett fett orgelsolo. Efter många minuter börjar tempot stegras och fortsätter bara öka, det blir till slut långt mycket högre än det borde kunna vara.
Under nästan hela konserten är det mycket ös, mer ös eller ännu mer ös, inte minst i den makalöst frenetiska Insaniya, så det är välkommet (och välplanerat) när Blumenkranz efter närmare en timme sätter sig ner och spelar ett fem minuter långt solostycke på sin elektriska oud. Därpå kryper Kalahani ihop på golvet och sjunger närmast kvidande, kompad endast på nämnda luta.
Ett annat fint avbrott är när Iwrin och trummisen Aviv Cohen spelar en duett, där trumsetet snyggt följer efter slagverksfraserna som spelas på congas, kalebass och en mängd andra instrument.
Yemen Blues syr ihop komponenter från ett otal genrer och geografiska ursprung till en makalöst svängig helhet. Här finns förutom gnawa även funkigt Rhodes-piano, jemenitisk folkmusik, fuzzig elbas, hisnande snabba enhandslöpningar över Moog-syntens register, och stundtals en bedövande tyngd när bas och klaviatur trycker på.
Slagverkaren bjuder på magiskt shekere-spel i snabb sjutakt, spelar smattrande metallkastanjetter, trummor från Kuba, Västafrika och Brasilien, och mycket mer, och växlar hela tiden mellan dem. Cohen är även han stensäker på de nästan ständigt synkoperade rytmerna, och tillsammans är de oerhört pådrivande.
Och så har bandet förstås en av de mest magnifika frontfigurer jag har sett. Ravid Kahalani har en mycket dynamisk och säregen röst, och är i rörelse nästan hela tiden, dansar och vevar med armarna för att få publiken att klappa med, vilket alltid åtlyds omgående. Mot slutet av konserten kokar ett välfyllt Fasching.
Text: Rasmus Klockljung
Bild: Hélène Lundgren
