Redaktionsbloggen

Mästerlig trio ger sångerna nytt liv

10 Mar 2019

stallet-sv-v

Willemark, Knutsson, Öberg
Stallet, Stockholm 7 mars 2019

Det var fullsatt på torsdagkvällen när trion Lena Willemark – sång och fiol, Jonas Knutsson – saxofoner och Mats Öberg – klaviatur, munspel och scatsång, hade releasespelning på Stallet i Stockholm. De spelade till största delen låtar från nysläppta skivan Svenska låtar i samma arrangemang, fast med några extra skopor improvisation. Trion spelade ett gäng låtar de flesta känner igen från sin uppväxt, ett slags musikaliskt dna. Typiskt för trion är att de gör något mer av låtarna, stöper om dem i egen personlig dräkt. Med mycket övertygande resultat.

De drog igång med Gärdebylåten och det var som att bli förflyttad till en stor öppen äng. Fäbodlandskapet genom samspelet på sopransax, piano, fiol och sång. Just hur varje låt får sin egen gestalt blir tydligt under kvällen. Lena Willemark berättade om när hon var fyra fem år och trion Fred Åkerström, Ann-Louise Hanson och Cornelis Vreeswijk kom på besök till Evertsberg i Älvdalen. Sedan sjunger hon och ackompanjerar sig själv på fiol i Somliga går i trasiga skor översatt till älvdalska och låten blir förankrad i något annat än vi är vana vid, en förvandling. Skirt, rytmiskt och starkt.

Kontrasten till nästa låt, en till från Vreeswijk, Visa i vinden, var slående. Här ett mustigare sound med hotfulla undertoner som förstärkte sorgen i texten, “mitt hjärta har mist sin form /…/ och min smärta är enorm.” Under kvällen blev vi varsamt förflyttade till olika musikaliska platser, Jonas Knutsson gjorde en virtuos Så skimrande var aldrig havet på sin sopransaxofon med många små utvikningar och fick fram rytmiska effekter genom kontrollen av luften. Underbart saxofonsolo i duo med Mats Öbergs piano i en annan välkänd Taubevisa, nämligen Dansen på Sunnanö. Här förvandlas låten från visa till hårdsvängande jazz och vi får också ett makalöst solo från Mats Öberg.

Fascinerande hur trion lyckats förnya dessa välkända visor och låtar. På ett sätt respektlöst, de gör som de vill med låtarna, men samtidigt med djupaste respekt för låtarnas egenarter får materialet nytt liv och berättelserna om kärleken och existensen friläggs. Med sitt sammanlagda musikaliska kunnande och sin stora spelglädje är det en vitamininjektion att ta del av trions smittande spel, där materialet marinerats i en hel del folkmusik samt en lite mindre del jazz. Musikaliskt och spännande rakt igenom, de bringar färg till den gråa vårvintern utanför.

text & bild: Andreas Lagercrantz

Annonser