Beches Indian Brew
Kulturhuset, Stockholm Jazz Festival 16 oktober 2016
Trummisen, kompositören och bandledaren Bengt ”Beche” Berger är en mångfacetterad och synnerligen rutinerad figur, med fötter placerade både i jazz, svensk folkmusik samt indiska och västafrikanska musiktraditioner. Här är hans grupp Beches Brew utökad med med gästmusiker från just Indien och Ghana, och konserten utgör inledningen på en Sverigeturné.
Spelningen inleds med att kapellmästaren själv traskar in på scenen, sätter sig bakom sitt trumset och börjar spela. Efter några minuter kommer elbasisten Stefan Bellnäs in och plockar upp en melodi. Efter en stund följs han av gitarristen Göran Klinghagen, och så småningom släntrar resterande bandmedlemmar in en efter en med en stunds mellanrum, tar upp ett instrument och börjar spela solo, i vissa fall med komp, andra gånger på egen hand. Varje solonummer följs av en gemensam låt på allt större sättning tills alla nio musiker är igång. När sviten till slut avrundas har hela sex låtar avverkats.
Efter ytterligare en låt med de ordinarie Beches Brew-medlemmarna gör den första gästen entré. Shree Sundarkumar är en virtuos på kanjira, den pyttelilla sydindiska tamburinen med det riktigt basiga ljudet. Efter honom följer Doe Kushiator från Ghana, som var Bergers lärare när denne studerade musik där på 1970-talet, och som här spelar talking drum, till att börja med i en traditionell låt. Violinisten Livet Nord och Lise-Lotte Norelius på slagverk och elektronik bidrar med varsin komposition till inledningsnumret, all övrig musik under konserten är skriven av Bengt Berger. Till slut växer ensemblen till hela 13 personer när systrarna Subhalakshmi och Sornalatha Akkarai från Chennai tillkommer, två mästerliga violinister och vokalister.
Berger är en humoristisk och finurlig kompositör och lysande artist som jag har haft nöjet att höra både live och på skiva i en mängd olika sammanhang genom åren, och flera av låtarna som spelas denna eftermiddag har jag hört spelas av säkert fyra, fem andra ensembler tidigare. Varje gång får de en ny skepnad, beroende på sättning, samtidigt som melodi och komp förblir intakta. Dessa mångskiftande egenskaper vittnar om Bergers briljans som musikmakare och arrangör, och den här gången blir det plötsligt uppenbart att den sydindiska musiken gjort ett stort avtryck i flera av dem. I Congo Square exempelvis flyter bluesen samman med det karnatiska, och de vokala inslagen i låten Edit blir den här gången förstås indiska. Många andra stycken är betydligt mer nykomponerade, möjligtvis specifikt för den här sättningen.
Konserten börjar en stund efter utsatt tid, och tyvärr medför det att flera nummer stryks från låtlistan. Det är väldigt synd, för när bandet kliver av efter cirka 90 minuter känns det som att de kunde ha fortsatt minst lika länge till. Det hade nog både de själva och, av responsen att döma, även publiken mer än gärna velat.
Rasmus Klockljung
