Redaktionsbloggen

Lyrisk, vacker och politisk jazz med samspelet i fokus

Shabaka Hutchings & The Ancestors
Kulturhuset Stadsteatern Stockholm, 2 november 2017

Den brittiske tenorsaxofonisten Shabaka Hutchings hörde jag första gången genom hans band Sons of Kemet, som spelar högenergisk, groovebaserad och stundtals elektrifierad jazz. När han spelar tillsammans med fem sydafrikanska musiker i The Ancestors är det däremot ofta betydligt lugnare, ibland lyriskt vackert men även politiskt.

Hutchings och altsaxofonisten Mthunzi Mvubu väver emellanåt ihop sina täta stämmor i fina melodier, men britten använder sig även en hel del av sitt typiska, oerhört rytmiska saxofonspel där han repeterar ett synkoperat riff som grund för andra att spela solon eller melodier över. Gruppen har inget ackordinstrument, varför detta spel på sätt och vis tar samma roll som en gitarr eller ett piano annars hade kunnat göra.

De långa låtarna skiftar i karaktär och dynamik, som exempelvis The Observer som börjar med en avskalad tenormelodi tillsammans med pukor och vissling under några minuter, innan hela bandet drar igång. Vokalisten Siyabonga Mthembu sjunger med en djup, varm röst som påminner en hel del om Nina Simone, och är även den som står för nämnda visslingar. I slutet av låten övergår den till att Mthembu återupprepar ett antal talade fraser, vilka återkommer ett antal gånger under konserten i olika varianter. Detta är de mest uttalade politiska stunderna under spelningen, med påpekanden om att ”we need to feminize our politics”, vilket drar ner medhållande rop från publiken, och vid ett annat tillfälle ”black lives matter”.

Detta sker varje gång i duett med slagverkaren Gontse Makhene, som med sina fem (!) congas konverserar med Mthembu. Han spelar ofta melodiskt under konserten, accentuerar de andra instrumentens fraser och hänger med i melodierna, och när det blir ösigt sitter han bokstavligen och studsar medan han spelar. Vokalisten har också en säregen, liknande stil, i det att han använder rösten för att betona och fylla i de andras stämmor med ordlösa utrop och korta fraser.

Trummisen Tumi Mogorosi har en ytterst yvig spelstil med väldigt stora rörelser och många snabba förflyttningar mellan pukorna, men anslaget är förvånansvärt mjukt och ibland nästan lite väl ljudsvagt. Basisten Ariel Zamonsky är den som håller sig i skymundan mest, men spelar även ett långt solostycke där han maler på rejält med både fingerspel och stråke.

För att vara en jazzkonsert förekommer det dock ovanligt få solon, och detta är i högsta grad ett bandframträdande. Låtarna bygger, även när de spelas i avskalad sättning, på stämmor, riff och melodier, och ibland blir det närmast hypnotiskt.

Rasmus Klockljung

Annonser