Redaktionsbloggen

Lucius lyser starkast i lugnet

17 okt 2014

Lucius
Kägelbanan, Stockholm, onsdag 15 oktober 2014.

Countrypop lockar Södra Teaterns hemsida med denna kväll, och även termer som indiefolk brukar strös omkring Brooklynbaserade kvintetten Lucius. Det stämmer till viss del, men de har också andra sidor, där referenserna lika gärna kan vara sånt som Haim, Arcade Fire och gamla girl groups. Wilco är fans och har tidigare tagit med dem på turné, dock ej till Sverige.

De två sångerskorna Jess Wolfe och Holly Laessig satsar på en enhetlig look, med asymmetriska frisyrer som får mig att associera till en konstnärsremixad Lili & Susie. Resten av banden är sobert klädda i svart, med den ena av det två gitarristerna i något slags bob hund-hipster-frisyr. En trumslagarpojke längst ute på högerflanken bidrar till det mycket rytmiskt accentuerade soundet, där bloggosfär-indie kan möta nästan afroinspirerade gitarrslingor.

Som mest rootsy och country är Lucius när de närmar sig O brother, where art thou?-marker i låtar som den bluesfärgade Go home. Och den här kvällen gör gruppen så främst mot slutet av konserten. Då närmar sig Lucius nästan svenska First Aid Kit, som med sin konsert på Annexet konkurrerar om Stockholmspubliken den här kvällen.

För det är när de två sångerskorna ställer sig allra längst ute till vänster på scenkanten – på varsin sida om en sångmikrofon i vintagestil – som den verkliga magin infinner sig. Lucius gör då de två sista låtarna från sitt debutalbum Wildewoman. Först en vaudeville-vacker Monsters, som är så nedtonad och intim att vi tydligt kan urskilja några snubbar som står och snackar i baren längst bak i lokalen. Sedan en How loud your heart gets, som griper tag i publiken på ett helt annat sätt än resten av kvällens låtar. Musiken skalas ned inpå bara skelettet, och det är klara countrystämmor och hjärtskärande, rysligt vackert.

Efter en avslutande låt med Lucius i fullt ställ, och med ett litet instoppat parti där Lucius sjunger Whitney Houstons gamla 80-talshit I wanna dance with somebody, blir så bandet inklappat igen.
Då händer det. De beger sig ut bland publiken, tackar för uppslutningen, och så drar de två låtar mitt bland oss. Med bara två akustiska gitarrer och en ensam trumma spelar de en andlös Two of us on the run, där alla stämmer in i stämsång på precis rätt ställen.

Allra sist kommer The Kinks fina Strangers och jag önskar någonstans att Lucius satsade mer på den här inriktningen. Det här är det snyggaste nere-på-golvet-musicerande jag upplevt sedan Jenny Lewis – och det är flera år sedan nu.

Timo Kangas

  • Timo Kangas skriver:

    Jeff Tweedy med sonen Spencer och medlemmar från Lucius, live på Austin City Limits: http://video.pbs.org/video/2365351375/

  • -->

    Fler recensioner

    Annonser