L’Arpeggiata
Tyska kyrkan, Stockholm, 4 juni 2014.
Den trettonde upplagan av Stockholm Early Music Festival invigs genom en konsert med en av de allra mest efterfrågade barockensemblerna: L’Arpeggiata. Konsertprogrammet har titeln Mediterraneo och innehåller framför allt 1600-talsmusik från några sydeuropeiska länder intill Medelhavet, i synnerhet nuvarande Italien och Spanien. Presentatören citerar ensemblens ledare Christina Pluhar: ”havet separerar inte kulturerna, det förenar dem”.
Därmed inleds konserten med ljudet av havsvågor från slagverkaren David Mayorals ocean drum, som intro till den ljuvligt vackra greko-salentinska sången Are mou rindinedha med fin stämsång av Vincenzo Capezzuto och Raquel Andueza. Den följs av den spanska Tres sirenas, som börjar lika mjukt innan rytmerna driver upp intensiteten.
Under konserten spelas inte enbart sånger utan också en hel del instrumentala stycken där de flesta av de för kvällen sju musikerna visar upp sin skicklighet som solister. Exempelvis briljerar Mayoral med ett blixtrande kastanjettsolo, och i en synnerligen jazzig låt följs solon på sinka och melodica av en underbar perkussiv duett med Mayoral och kontrabasisten Boris Schmidt. Cembalisten Francesco Turrisi visar sig vara en virtuos även på tamburello, en italiensk tamburin, i några tarantellor.
På några stycken medverkar även dansaren Anna Dego, i just tarantellorna med oerhört intensiv solodans. Dego är en av de allra mest uttrycksfulla dansare jag sett, inte minst i samspelet med sångarna och musikerna, ibland med ett djupt dramatiskt utspel och andra gånger med enormt kaxiga blickar mot publiken. Även Andueza är närmast överdramatisk emellanåt, men det är likväl effektfullt.
Denna kväll består L’Arpeggiata förutom ovan nämnda av Margit Übellacker på hackbräde, Eero Palviainen som spelar ärkeluta och barockgitarr, och förstås ledaren Christina Pluhar på teorb (vilket liksom ärkeluta är en två meter lång luta).
Pluhar och ensemblen har ofta lekfulla överraskningar på lut, och det mest förvånande denna gång är extranumret. Det är ytterligare en tarantella, men strax bromsas det höga tempot in och Capezzutos intensiva sång glider över i ett slags rappande, med jazzigt instrumentalkomp!
L’Arpeggiata är som alltid briljanta och kreativa, och festivalen kunde knappast ha fått en bättre inledning.
Rasmus Klockljung
