Redaktionsbloggen

Lång startsträcka men till slut tog tonerna oss ända ner till Addis

Hailu Mergia med trio spelade på ett fullsatt Fasching i söndags.
IMG_2288

Hailu Mergia
Fasching, Stockholm 25 november 2018

På sjuttiotalet spelade Hailu Mergia & The Walias Band var och varannan natt på Hilton Hotel i Addis Abeba. Långa set, många set. Det ansågs nämligen vara för farligt att lämna hotellet på natten så då spelade de helt enkelt tills solen gick upp. Natt efter natt.

Det där har nog aldrig riktigt gått ur Mergia. Att ställa om till två korta, strama set verkar inte helt lätt. Hailu Mergia och hans två medmusikanter släntrar upp på scen och rullar igång. Taktfast, stadigt. Flinka trummor, rullande basgångar och Hailus klaviatur. Tajt, tungt. Men precis som på årets comeback-skiva Lalu Balu som om något saknas lite grann.

Men tonerna letar sig ner mot Etiopien, sakta men säkert. Trummorna och basen och tung-gunget ligger dock lite för mycket som en matta över alltihop, riskerar ibland att dränka Mergia lite. Till en början som om det där exotiska, mystiskt virvlande ramlar över i en nästan loungig spionfilmsexotica. Musiken når inte riktigt ut och tar inte all den plats den förtjänar.

Mergias dragspel ligger och väntar längst fram på scenen och när han väl lämnar klaviaturen för dragspelet dämpas och förtätas stämningen. Något organiskt gränsöverskridande hittar ut genom dragspelsljudet och de etiopiska tonerna, en känsla av både Astor Piazzolla och irländsk folkmusik tar sig in i rummet.

När Mergia sen sätter sig igen ökar bandet i intensitet och närvaro och man kommer plötsligt på att det är världens bästa dansmusik man hör. Och under de sista låtarna släpper det ordentligt. I en av de sista låtarna tar han också fram en magisk melodica och vi får hör lite av de spöklikt sorgsna tonerna från den vackra exilplattan His Classical Instrument från 1985.

När bandet slutar är det som att de just börjat. Som om de kunde fortsatt många timmar till. Antagligen något som sitter i från sjuttiotalet: det behövs helt enkelt lite uppvärmning innan de kommer igång ordentligt. När vi går hem får vi fortsätta drömma om de där långa nätterna där musiken aldrig tog slut som fångas i ett litet utsnitt på skivan Tche Belew.

Men publiken på det fullsatta Fasching verkar nöjd. Ung publik med några spår av vad man kan gissa är en äldre klick i etiopisk diaspora. Alla glada över att få möta och höra Mergia, och tacksamt ge tillbaka lite av all den kärlek vi fått genom hans musik.

text & bild: Elias Hillström

Annonser