Havana D’Primera
Slaktkyrkan, Stockholm
När jag besökte Havanna första gången 2004 var valet självklart om du frågade folk på gatan vilken som var landets bästa musikgrupp. ”Van Van! Van Van!” blev alltid svaret, ofta åtföljt av ett v-tecken, oavsett om jag frågade en nioårig grabb eller en signora i sextioårsåldern.
Los Van Van var obestridligen Kubas musikaliska kungar i nästan fyrtio års tid. Men säg det som varar för evigt. Skulle man ställa frågan i dag vore det mest troliga svaret: ”Primera! Primera!” Sedan några år tillbaka är Havana D’Primera de nya kungarna på Kuba, omåttligt älskade av så gott som alla i landet. Att detta band skulle uppträda i ett industriområde i Globens skugga i Stockholm kändes i sig som en rätt oprövad tanke.
Fina konsertlokalen Slaktkyrkan var i princip fullsatt när Havana D’Primeras båda körsångare fick en halv låt var att visa upp sig på innan Alexander Abreu äntrade scenen. Med sin väldiga kroppshydda och karaktäristiska sångröst blir han kvällens naturliga mittpunkt. Många skulle säga att Abreu är Havana D’Primera, men då glömmer man bort hur fantastiskt bandet är, inte minst keyboardisten Tony Rodriguez som skriver nästan all musik.
Abreu började för övrigt karriären som trumpetare men trumpeten ser man numera sällan live då han koncentrerar sig på sången. Resten av gruppen är några av Havannas bästa musiker samlade på samma scen.
Havana D’Primeras musik kallas timba och kan beskrivas som den akademiskt utbildade musikerns salsa, med intrikata arrangemang och låtar i flera delar. Den som inte fullt ut älskar det obligatoriska romantiska temat som inleder varje sann timba-låt får alltid sin belöning senare, när svänget och uttrycket blir hårdare och körpartierna i call and response-form tar oss tillbaka till den kubanska musikens afrikanska rötter.
Hos Havana D’Primera finns blåsarrangemang som skulle få Quincy Jones att ställa ner kaffekoppen eller till och med välta den. Med bas, gitarr, trummor, slagverk, två keyboardister och fem blåsare väver gruppen fram ett slags utsökt storbandsmusik på en rent ekvilibristisk nivå. Men allt detta kunnande och kompromisslösa utförande syftar ändå till ett nära möte med åhörarna. Gruppens timba är först och främst röjig dansmusik.
När Abreu vevar med armarna är publiken med honom på en halv sekund. I Havanna brukar flera tusen personer sjunga med i sångversernas alla ord. I Stockholm sjunger publiken visserligen mindre men är snudd på lika hängiven. Framför allt dansar folk pardans i varenda sidoutrymme i Slaktkyrkans stora hall.
På det hela taget blir det en riktigt fin konsert. Musikerna är lyckliga, publiken är lycklig och jag är lycklig. Därför trist att konserten slutar snöpligt. Jag missade vad som hände framför scenen men ser bara att Abreu avbryter första extranumret och kommer gående väldigt snabbt vid sidan av publikhavet. Mitt intryck var att han behövde få frisk luft att andas och letade efter en nödutgång. Förhoppningsvis inget allvarligare tillbud, men hur som helst synd. Nog kändes det som att Havana D’Primera gett oss ytterligare ett par underbara extranummer om detta inte hänt.
texts & bild: Anders Pihl
