Kullrusk
Fasching, Stockholm 16 mars 2019
Efter många års tystnad vaknar kvartetten Kullrusk åter till liv, och de gör det med ett rejält dån. Konserten på Fasching inleds nämligen med en massiv ljudvägg, skapad av Per Ruskträsk Johansson och hans altsaxofon.
Gruppens signum är just att köra de två saxarna genom otaliga effekter och sedan ut genom gitarrstärkare, och på det sättet förvandlas en enda ton till ett förvridet fett ackord som utgör inledningen på kvällens öppningslåt Hellstone. Strax därpå lägger Jonas Kullhammar till ett slingrande ostinato på sin tenor, och så är svänget igång.
Saxofonernas ljud förändras ständigt under låtarna, ibland vore det omöjligt att gissa vilket instrument det var om jag inte såg det, så när Kullhammar eller Ruskträsk emellanåt kopplar sig förbi pedalerna och låter instrumentens verkliga ljud höras blir det på sätt och vis också som en effekt. Ofta spelar en av dem ett riff medan den andra solar, och bygger upp ett mäktigt sväng tillsammans med trummisen Martin Jonsson och elbasisten Sven Lindvall.
De båda blåsarna tillhör som bekant landets allra främsta på sina instrument, och här visar de även att Kullrusk inte bara handlar om råsväng och elsaxar. I en låt byter de båda till klarinetter (även de med effekter, dock mer återhållsamt använda) och bjuder på kvällens vackraste, mest lyriska stycke.
I låtintron, som nämndes tidigare, verkar de vara extra förtjusta i att använda sig av elektronikens möjligheter. Extranumret inleds med att saxarna spelar korthuggna riff som loopas och byggs upp till ackord, och spelningens sista ordinarie låt, Alice the Babs, börjar med att båda blåsarna oktaverar ner sina saxofoner och dränker dem i ekoeffekter för att lägga riktigt feta, distade riff.
Av Kullhammars flitiga prat mellan låtarna att döma verkar det som att bandets återkomst är högst tillfällig. Jag hoppas att så inte är fallet, men oavsett vilket har de i alla fall bjudit på en tung, om än alltför kort, konsert.
text & bild: Rasmus Klockljung
