Redaktionsbloggen

Keita värmde gott i kylan

Salif Keita på Stockholms Konserthus. Bild: Hélène Lundgren
_V4A0626

Salif Keita
Selam Festival, Stockholms Konserthus, söndag 11 mars 2018

Hans röst påannonseras som ”gyllene”. Och för en gångs skull är det inga överord. Salif Keita från Mali har en i sanning fantastisk stämma. En stämma som tränger rakt igenom språkbarriärer och, får jag lust att lägga till, snövallar.

Det är så mycket känsla i den där rösten att åhörarna i Konserthuset knappast kan värja sig. I synnerhet inte som bandet innehåller en mästerlig koraspelare i Mamadou Diabaté och en elgitarrist som inte ligger långt efter och därtill rör sig i samma harmoniska trakter som koran.

Trumslagaren och slagverkaren fyller i och manar på. Ibland kommer han längst fram, ut till scenkanten med en stor trumma. Då kliver den yngre av de tre kördamerna fram och låter flätorna smattra fram genom luften medan hon avfyrar akrobatiska dansövningar. Sedan ställer sig de båda åter på sina ursprungliga positioner, som om allt detta inte krävt någon som helst ansträngning.

_V4A0690Vi slukar allt som serveras, och hänförs av denna maliska musikmagiker. Salif Keita är 68 år fyllda, han har pondusen och traditionen, men han har också förnyelsens iver inbyggd i sin afropop. Lite problem med tekniken sinkar konserten i höjd med tredje låten. Det kan ju lätt bli så när man har en person på dator som matar ut basgångar och diverse andra ljud.

Ibland blir det lite samma lunk lite för länge, men om dessa försiktigt maskinmuterade nummer vill få oss att lämna våra säten och skaka rumpa, vilar det ännu mer magi över de solonummer som presenteras. Koran klingar så vackert att tiden tycks upphöra. Och så de sånger Salif Keita framför helt ensam, med en halvakutisk gitarr. Då kommer rysningarna.

Mot slutet manar Salif Keita publiken att ställa sig upp och dansa. Det blir en översvallande reaktion och snart har Keita även lockat upp publik på scenen. Kördamen och slagverkaren har värmt upp oss och några visar sig verkligen vara med på noterna och kan många moves.

V4A0678Salif Keita blir inklappad en sista gång men klockan är stängningsdags. Det blir en kortare a cappella om hur mycket han älskar oss, och det känns fullkomligt uppriktigt. Keita är vid god vigör och tycks trivas trots tekniktrubbel och visumvajsing.

En fotograf radar upp bandet så att de får ta en salifie med publiken och den vackra konsertlokalen som fond. En varm söndag i kalla mars närmar sig sitt slut.

text: Timo Kangas
bild: Hélène Lundgren

Annonser