Redaktionsbloggen

Katten i hatten med rösten som släcker törsten

Gregory Porter
Konserthuset, Stockholm, onsdag 9 maj 2018

Gregory Porter har gästat Stockholms konserthus vid två tidigare så kallade Blue House Jazz-konserter, 2014 och 2015. Därtill sjöng han på den tv-sända Polarprisgalan för elva månader sedan. Men jag var inte där, trots att jag diggat och skrivit om mannens skivor.

Skam den som ger sig. För det är en ynnest att få uppleva den här stora rösten livs levande. Gregory Porters stämma rymmer så mycken mänsklig värme och humanism, värden han serverar via musiken på det mest naturliga vis. Porter ackompanjerad av ett fullödigt band, och denna gång hans eget band, från USA.

Naturligvis får vi höra några väl valda låtar från den senaste skivan, som är en hyllning till Nat ”King” Coles musik. Men Mona Lisa, Nature boy, en varsamt sötad I wonder who my daddy is och en majestätisk When love was king varvas med låtar från i stort sett hela Porters karriär. En karriär som på skiva startade så nyligen som 2010, men redan lett till en rad hyllningar och priser, bland annat två Grammy-vinster för bästa vokaljazzalbum.

Vi får den Wade in the water-rullande Liquid spirit, som förmår hela Konserthuset att klappa händer i smittande takt. Vi får Sly & The Family Stones soulfunk-klassiker Thank you (Falettinme Be Mice Elf Agin). Det blir även Porters hemkära On my way to Harlem med dess Marvin Gaye-referenser och det görs en avslappnad Take me to the alley som vokalisten tillägnar sin son.

Hela tiden sjunger Gregory Porter med en oförställd röst som bara talar rakt till oss som lyssnar. Timbre och teknik är inga ord vi sitter och tänker på, vi bara njuter av den ljuva musik som strömmar ur halsen på mannen i den karaktäristiska mössan eller hatten eller vad tusan det nu är han precis alltid bär på knoppen.

En varm spontanitet fyller konsertsalen, och de fem musikerna bereder den perfekta inramningen, med plats för lek och humor mitt i finliret. Chip Crawford på piano väver samman sina toner med Ondrej Pivecs hotta hammondharmonier. Tivon Pennicotts tenorsaxofon förgyller flera låtar med smakliga solon, medan Jahmal Nichols kontrabas (och ibland elbas) smackar hem grunderna ihop med Emanuel Harrolds liquid spirit-individuerade trumspel.

Gregory Porter, ja. Han må alltid bära huvudbonad men längst därinne är han en Nature boy. Utan tvekan.

Timo Kangas 

Annonser