Nils Berg Cinemascope
Scalateatern, Stockholm Jazz Festival torsdag 18 oktober 2018
I Nils Bergs kalejdoskopiska cinemascope avtecknar sig världen i tydligare konturer. Åtminstone drar jag den slutsatsen efter halvannan timmes fängslande estetisk och etisk skriven improvisation med Bergs orkester under Stockholms jazzfest.
Nils Bergs sätt att med utgångspunkt i filmklipp skriva och spela ihop med sina gästande videomusiker från Punjab, Bhutan eller Afghanistan för världen samman i ett prismatiskt uttryck av närhet och samtidighet, där kommunikationen etableras och bryts i olika lager och sekvenser. För har man inte världens olika influenser boende i kvarteret får man söka upp dem i ett slags digitalt Ale Möller-skt folkmusiklabb.
Den här kvällen har Cinemascopet utvidgats med pianisten Johan Graden som likt en inverterad Monk spelar koncentrerad centrallyrik och violinisten Josefin Runsteen vars stråkbruk är kongenial med atmosfären. Vi rörs med den unge afghanske pojken och skrattar med den baltistanske sångaren Abbas Anand som drar en historia på modersmålet innan han sjunger tillsammans med Bergs Cinemascope.
Filmsekvenserna projiceras mot ena kortväggen i Scalateaterns källare. Bandet som förutom Graden och Runsteen består av kärnan: trumslagaren Christopher Cantillo och basisten Fabian Kallerdahl, spelar finstilt och lyssnande mot videomusikerna.
Cinemascopet etablerar en sömlös närvaro ansikte mot ansikte som momentant bryts när filmsekvensen låses i en loop eller fryses i ett fastslaget ögonblick som låser ett beat. Först då vänds blicken och den etiska frågeställningen om relationen till den andre infinner sig.
Vilka är dessa människor som möter oss från en annan plats? Vad gör de i detta ögonblick och vad skulle de säga om att de nu fått en arena de kanske inte önskat? Frågorna bryts mot Bergs respektfulla handhavande och sätt att ge musikerna plats, vilket låter den assymetriska relationen pendla mellan projektionens musiker och de i rummet närvarande.
I denna digitalt föreställda gemenskap håller Berg dem i varsam hand och leder oss utifrån utgångspunkten att vi i den mänskliga nyfikenheten är beroende av varandra. Frånsett en av videoartisterna har vi deras namn och orkesterledare Berg har sökt upp åtminstone en av dem i sitt hemland.
I takt med filmsekvensernas flöde tas vi genom de burmesiska dansarnas klangvärld i Karen come, Karen go till den tolvåriga Kunzang Lhadens Mitshe Diba och den hjärtslitande kärlekssången Pashtu love med den afghanske pojken som enligt ett klipp på Youtube ännu är oidentifierad. Hans smärta ger insikten att det är ett hjärtslag mellan en källarlokal i Stockholm och en bergsluttning i Afghanistan.
Frågan dröjer sig kvar, vem är han och hur ser hans liv ut i dag? Nils Bergs Cinemascope för samman och ställer frågor om den värld vi är utkastade i, och erbjuder från sitt kalejdoskop en resa jorden runt på 80 takter.
Magnus Östnäs
