Redaktionsbloggen

John Prine fortsätter att sätta djupa avtryck

prine_beskuren

John Prine
Cirkus, Stockholm, 18 april 2017

Även om han aldrig nått den större publiken har alla de stora inspirerats av honom och gjort hans sånger.

På Cirkus i Stockholm visade John Prine varför han, inne på sitt femte decennium som låtskrivare och artist, tillhör country- och folkscenens levande panteon.

Sedan Kris Kristofferson den där bistra kvällen 1970 släpades iväg till Earl Of Old Town i Chicago för att höra den sjungande brevbäraren som enligt hörsägen skulle vara något alldeles extra, har John Prine varit låtskrivarnas låtskrivare. Jason Isbell och Todd Snider är bara två av dagens unga artister som står på hans axlar och bland de äldre nämner nobelpristagaren Dylan alltid Prine som en av hans favoriter.

John Prine skriver direkt in på benet och som få ritar han med ett par snabba drag upp personers livsöden, ofta med underskruv och en varm men kärv tvist ur mungipan. Prine har heller aldrig vikt undan för att teckna de stora politiska rörelserna som sveper med den enskilde, alltifrån veteranskildringen Sam Stone till gruvbolagens skövling i bluegrass-hiten Paradise. Liksom Dylan har Prine alltid gått sin egen väg, men till skillnad från Bob har Prine aldrig sökt sig till de stora brännglasen.

När de stora skivbolagen ville gå vidare bestämde sig Prine i början av 1980-talet för att starta eget. När Prine släppte sin debut 1971, under en period där många höjde ögonbrynen inför Dylans albumutgivning, var det många som talade om Prine som den nya Dylan. Det ville inte Prine själv höra talas om, även om han inspirerats av den store från Duluth.

Ibland undrar jag om den numera 70-årige Kentucky-ättlingen, född i Chicago-förorten Maywood, trivts bäst ett par spotlights bort från rampljusen, betraktande skeendet i en gungstol på verandan. Och som han har gjort det. Ända sedan den självbetitlade debutplattan har en lång rad andra artister haft hittar med hans låtar. Själv har han fortsatt samla apostlar och på den pågående turnén i kölvattnet på utsökta duettplattan For better, or worse, har han gästats av såväl Jason Isbell som Amanda Shires.

prine_kvadratPå Cirkus Skandiascen i Stockholm möts Prine av stående ovationer när han öppnar kvällen med Love, love, love från German afternoons. Två timmar senare merengue-dansar han sig ut efter en episk Lake Marie och återvänder för Paradise där Amanda Shires och gitarristen Jason Wilbur en gång för alla plockar låten ur händerna på John Denver.

Prine inleder och avslutar uppbackad av det Nashville-följsamma, smakfullt eleganta bandet med ständige följeslagaren Wilber, Pat McLaughlin på mandolin och gitarr, basisten Dave Jacques och trumslagaren Kenneth Blevins. Däremellan gör Prine ett par låtar på egen hand som visar att han på alla sätt klarar sig själv; Blaze Foleys Clay pigeons, Prines kärlekssång Donald and Lydia och Fish and whistle med rader som: ”I been thinking lately about the people I meet, the carwash on the corner and the hole in the street, the way my ankles hurt with shoes on my feet, and I’m wondering if I’m gonna see tomorrow.”

Innan kvällen är över har John Prine också dedikerat fina Souvenirs till kollegan Guy Clark som dog för ett knappt år sedan, sjungit duett med sin fru Fiona Prine i My happiness och tillsammans med Shires blåst dammet av honky-tonk-låten Dim light, thick smoke (and loud, loud music) från nya skivan.

John Prine ler och stortrivs, lovar att komma tillbaka snart och skickar ut de åttahundra församlade i ett nollgradigt Stockholm efter en afton de sent ska glömma.

text: Magnus Östnäs
bild: Anders Berg

Annonser