Redaktionsbloggen

Jazz är inte farligt, men det finns annat trevligt

Laura Veirs
Nalen Klubb, Stockholm, söndag 21 oktober 2018

Lupino Live: Miller’s Tale
Fylkingen, Stockholm, söndag 21 oktober 2018

Kurt Vile & The Violators + Meg Baird & Mary Lattimore
Berns, Stockholm, måndag 15 oktober 2018

Kacey Musgraves
Kägelbanan, Stockholm, söndag 14 oktober 2018

Damien Jurado + Brigid Mae Power
Slaktkyrkan, Stockholm, fredag 12 oktober 2018

Huvudstaden formligen sjuder av livemusik i oktober. Och långt ifrån allt händer på Stockholm Jazz Festival. Lira ställer fram en prunkande bukett med musikaliska blomster av skiftande kulört och doft. En bukett med folk, country, indie och improvisationsmusk med en blandning av kultfigurer, fixstjärnor och legendarer.

Laura Veirs är en stor personlig favorit. En indiefolksångerska och låtskrivare som just nu besöker Sverige med sitt tionde soloalbum, The lookout, i bagaget. Portlandbaserade Veirs samarbetade med k.d. lang och Neko Case i projektet case/lang/veirs, som släppte ett album 2016, men är nu tillbaka på egen hand. Nya skivan har tillkommit med bistånd av Veirs samarbetspartner och äkta make, den erkände producenten Tucker Martine (First Aid Kit, The Jayhawks med flera). Det är faktiskt ett av Veirs starkaste album i karriären och hon har gjort mycket bra genom åren. Konserten bjöd på ett gott tvärsnitt av låtar från karriären, med gemytligt mellansnack och låtsaskäbbel med turnékamraten, som även trakterar fiol och keyboards.

De bägge musikerna visar sig också vara stora vänner av de nordiska länderna och utgjuter sig i positiva ordalag om allt från Karl Ove Knausgård till Finlands grattisgrattispaket med diverse förnödenheter till nyblivna föräldrar. Att Veirs diggar José González förefaller fullkomligt logiskt om vi betraktar hennes egen spelstil. Veirs berättar att hon bara häromdagen kikade i sin gitarr – pappas gamla akustiska trotjänare, som hon skrivit så många låtar på – och insåg att den var ”Made in Sweden”. Japp, det är en tvättäkta Goya ..

Arrangörerna Lupino Live har en rad spännande konserter på sitt samvete. För några veckor sedan ordnade de en unik kväll med duon Aki Takase/Han Bennink samt svenska Hello Louli på Teaterstudio Lederman. Nu var turen kommen till experimentmusikens högborg Fylkingen. Miller’s Tale är en kvartett med idel ädel musikadel, från olika håll. Ett album släpptes 2016 och besöket i Stockholm var välkommet.

Saxofonlegendaren Evan Parker hade residens på The Stone i New York och ville spela med pianisten Sylvie Courvoisier, elektronikmusikern Ikue Mori (inte minst känd från New Yorks no wave-scen) och skolade violinisten Mark Feldman. Resultatet är improviserade instrumentalstycken där dynamiken ständigt växlar. Fingertoppskänslighet och musikalitet möter nyfikenhet  och en lyhördhet bortom det normala. Det är inte alltid den lättaste musiken att ta till sig, om du nu inte är nere med genren. Då är det närmast traditionsbundet, fast från en helt annan vinkel.

Mori skruvar fram ljud där dissonanta skärvor klibbar fast i audiell honungscement. Courvoisier preparerar pianot och låter händer och armarna fara över tangentbordet, för att ibland frysa vid några få elfenbetsbitar som hon fingrar på tills det uppstår en stillhet mitt i det till synes kaotiska. Parker och Mark Feldman visar att de är veteraner, men trots att musiken som uppstår är rik på friktion tar ingen av de fyra över från de andra. Ingen trampar Miller’s Tale på svansen.

Kurt Vile & The Violators är ett av de senaste årens starkaste stjärnskott på USA:s indierockscen. Vile är redo att ta över manteln som slackersuperhjälten #1 om nu bara Dinosaur Jr-frontaren J Mascis kunde idas resa sig upp och lämna ifrån sig den. Tidigare var Vile också leadgitarrist i The War on Drugs men han klarar sig fint på egna ben. Med bra komp från de tre herrarna i The Violators lyckas Vile nå ut långt utanför scenkanten, trots att ha knappt säger något under hela konserten. Hans karisma tindrar knappast ikapp med Berns kristallkronor. Musiken däremot, är en sävlig rock, stundtals med folk-inslag (Vile är stort John Fahey-fan) och inte sällan liknar det en Neil Young, Jr.

Väldigt mycket tydligare är folkmusken hos Meg Baird & Mary Lattimore. De har dock aningen svårt att överrösta det fullsatta Berns, där sorlet och förväntan inför Kurt Vile nästan går att ta på. Meg Baird har vi hört i indiefolkband som Espers och Heron Oblivion, men nu kuskar hon runt med den experimentella harpisten Mary Lattimore och skapar trolska folkmusikaliska stämningar. Harpans klanger ihop med gitarren och den närmast självlysande sången bildar en spännande kontrast till det pråliga Berns och alla ölsörplande tjugoplussare och kulturtanter av allehanda kön. Appalacherna möter engelsk folk i Kalifornien-via-Philadelphia. Jag ser verkligen fram emot albumet som släpps i november.

Om Kurt Vile är en fixstjärna är det inget mot vad Kacey Musgraves blivit. Med tre fyra album bakom sig har hon snabbt blivit ett av de hetaste namnen inom countrymusiken. På årest album Golden hour har hon dock tagit ett halvt steg bort från rötterna och tillåtit sig att anamma sin inre discodansare. Musgraves tänkte: ”Hur skulle det låta om Imogen Heap gjorde ett countryalbum?” Vilket nu får till resultat att somliga i publiken på den smockade Kägelbanan rynkar på näsan när Bee Gees-kulan börjar snurra, medan andra bara diggar det som snygg pop.

Så åker banjon och fiolen fram och förenas med pedal steel-ljuden och vi är tillbaka i Kacey Musgraves välbekanta, traditionsförtätade trailer park. Hon balanserar de där två världarna, i mitt tycke oftast på ett förtjänstfullt sätt. En konsertbesökande vän är inte alls lika nöjd med tilltaget, och jag tror att Musgraves kommer att få problem om hon inte tydligare positionerar sig i framtiden. Charmigt är det hursom, och fantastiskt att få tillfälle att se denna megastjärna i såpass intim inramning.

Och när vi ändå snackar intimt så är Damien Jurado bland det mest intima undertecknat sett i år. Seattlesonen är numera bosatt i Kalifornien och ägnar en stor del av mellansnacket åt regionala skillnader i USA. Precis som Laura Veirs, för övrigt. Men mest av allt är konserten präglad av att Jurado miste sin kära kollega och nära vän Richard Swift i juli. Källor berättar att Jurado lidit av panikattacker under turnén och därför bland annat har han tackat nej till att göra press.

Turligt nog kan vi låta musiken tala, och det gör Damien Jurado bättre än de flesta. Hans låtar ligger i närheten av Nick Drake, Mark Kozelek och Elliott Smith men har sin egen prägel. Favoriterna är många och tandem med en basistvän på den andra akustiska gitarren skapar Jurado en konsert att minnas länge. Hudlös musik som fungerar som själsligt bandage.

Irländska singer-songwritern Brigid Mae Power är en kongenial uppvärmare som även hon skapar stora saker i det intima formatet. Hon sitter helt solo på scen med sin gitarr och sjunger de där vackra och ofta vemodiga sångerna. Publiken tvingas skärpa sinnena och verkligen lyssna, men till skillnad från flertalet Bernsbesökare är det mer koncentrerad lyssning som gäller i Slaktkyrkan. Brigid Mae Power hade också fungerat utmärkt på en turné ihop med Laura Veirs eller Meg Baird & Mary Lattimore. Så: lite är det som att kliva ut ur en alternativ musikfestival; ett parallellt universum till Stockholm Jazz Festival.

Jazz är inte farligt, men det finns annat trevligt.

Timo Kangas

Annonser