Redaktionsbloggen

Isbell sjunger rakt ur och in i hjärtat

Jason Isbell & The 400 Unit
Münchenbryggeriet, Stockholm 12 november 2017

I hjärtat av Bergman-land inleder Alabama-födde Jason Isbell novemberkvällen i Stockholm med sju minuters ångest i Anxiety från nya plattan The Nashville Sound. Klockren intonering. På Münchenbryggeriet är det arenarockaren Isbell som tar plats med sylvasst gitarrspel, Jimbo Harts tunga basmattor och Derry DeBorjas Born in The USA-keyboards. Ja, det nya soundet från Nashville har rötterna i Alabama och bandet 400 Unit har under årens lopp utvecklats till ett tajt, solitt kraftverk med förmågan att bemäktiga sig scener, oavsett dess beskaffenhet.

38-årige Isbell har under åren också tagit fram en imponerande låtkatalog och hamnat i det läge att – om han inte som Springsteen går upp i tre-fyra timmarsshower – det oundvikligen kommer att saknas elementära låtar. På Münchenbryggeriet fattas oss Alabama pines, Here we rest, Travelin alone och Goddamn lonely love för att nämna några. Tuff match. Men Isbell är på spelhumör och visar en sällsam skärpa och klarhet i det musikaliska uttrycket.

Liksom för att understryka att det här är gitarr-baserat, gör bandet en mördarversion av Drive-By-Truckers Never gonna change där Isbell och gitarristen Sadler Vaden bokstavligen blåser rent och avslutar låten för gott. Med Isbells fru, fiddlaren Amanda Shires, hemmavid renodlas gitarrfundamentet och därför blir också Supersuckers-oktaniga Super 8 och avslutande drone-stompiga Neil Young-covern Ohio helt logiska.
Däremellan växlar The 400 Unit ner och stöder subtilt i Nebraska-pendagen Speed trap town anförda av trumslagaren Chad Gamble. Ljudet är distinkt och klart. Cover me up blir kvällens mäktigaste och bygger upp från Isbells Martin och Vaders jagade bottleneck till helorkester.

Jason Isbell är en del av den generation musiker som kommit att bygga alternativ till den dominerande countryfårans alltmer stelnande koreografier. En generation musiker uppväxta med Nirvana och Springsteen, Bonnie Raitt och Merle Haggard bredvid Allman Brothers och John Prine. Berättande, souligt beat och traderad bergsmusik skuggar.

Isbell är en artist som sjunger direkt ur och in i var och ens hjärta, och därför lyckas han ena en publik av alla åldrar. Söndagskvällens konsert ekar starkt med få energitapp och nästa gång lär inte bryggeriet räcka till.

Magnus Östnäs

Annonser