Redaktionsbloggen

Intensiv rivstart med spännande mixar

Sons of Kemet & Jari Haapalainen Trio
Fasching/SJF, fredag 7 oktober 2016

Årets första jazzfestivalkväll på Fasching inleds av skivsläppsfirande stockholmarna i Jari Haapalainen Trio. Trummisen Haapalainen har en bakgrund i Bear Quartet och som musiker och producent för en mängd artister, och här har han slagit sig samman med tenorsaxofonisten Per Texas Johansson, hyllad jazzmusiker och välkänd för många Lira-läsare, och elbasisten Daniel Bingert som har spelat med allt och alla från Lars Demian till storband.

Det de gör tillsammans liknar dock inget jag hört från någon av dem tidigare. Musiken har drag av både frijazz, punk och noiserock och de flesta låtar är två, tre minuter korta utbrott. Bingert spelar ofta ackord på basen vilket ibland ger en funkig känsla och de många oerhört exakta, unisona rytmkaskaderna för tankarna till math metal. Trion lugnar ner sig emellanåt, men det varar sällan länge utan snart är de tillbaka i öset igen.

Om intensitet var ett kännetecken för stockholmstrion är det ändå ingenting jämfört med vad kvällens huvudakt står för. Den brittiska kvartetten Sons of Kemet, ikväll med min absoluta favorittubaist, fransmannen Michel Godard som vikarie, skapar en egensinnig blandning av jazz, dub, karibiska, västafrikanska och New Orleans-rytmer och en skvätt electronicainfluenser.

Här handlar det inte om ett par minuter korta urladdningar utan bandet låter varje låt övergå i nästa utan uppehåll i ett drygt halvtimmeslångt sjok. De två trumseten är placerade i vinkel och bara några få centimeter från varandra för att ge maximal närvaro och Tom Skinner och Sebastian Rochford bygger upp mäktiga rytmmattor med pukor och virveltrummor (Rochford har tre virvlar men inga pukor i sitt högst oortodoxa trumset) och använder cymbaler mest för accenter.

Tenoristen och kompositören Shabaka Hutchings sprutar ur sig snabba löpningar varvat med korthuggna kompriff, och musiken är baserad på rytmer och groove snarare än kring melodierna. Tuban ger en fet botten men spelar även ofta unisont med saxen. Efter en kort andhämtningspaus inleds nästa avdelning, även den pågår i omkring 30 minuter, med ett långt solostycke av Godard där han verkligen spelar ut hela sin virtuositet. Han cirkelandas genom hela solot, vilket gör att det inte förekommer några andningspauser, och använder tekniken multiphonics för att spela flera toner samtidigt.

Snabba tonkaskader över instrumentets hela register avlöses av oerhört djupa riff, och till slut övergår solot i låten Inner Babylon. Där kommer ytterligare en ofattbart intensiv trumduett innan saxen och tuban plockar upp ett riff. En annan låt påminner plötsligt om drum’n’bass genom tubans feta bas och Rochfords nitförsedda cymbaler som låter som om de vore elektroniskt programmerade.

Det är först i extranumren som Sons of Kemet lugnar ner sig något med ett par mer melodiska låtar, men då har de redan fullständigt trollbundit publiken på ett proppfullt Fasching under en timmes närmast extatisk seans. Under flera decennier som musikfantast har jag varit på tusentals konserter inom en mängd genrer, däribland black metal, grindcore och noiseartister som Merzbow, men jag har nog aldrig förut varit med om en så intensiv musikupplevelse som Sons of Kemet skapar.

En stor skillnad mot nämnda genrer är att när de kretsar kring tyngd, aggressivitet och en extrem ljudvolym som kör över lyssnaren är snarare glädje ett ledord för britterna. Hutchings dansar gärna när han inte spelar och Rochford tittar emellanåt upp från trummorna med ett lurigt leende på läpparna. Det är bokstavligen en makalös spelning, och antagligen hade jag stått och gapat där jag var vid scenkanten under hela konserten om det inte varit så fantastiskt svängigt att det inte gått att stå still en sekund.

Rasmus Klockljung

Annonser