Redaktionsbloggen

Innerligt vacker sång med stark scennärvaro

010

Marjan Vahdat
Stallet, Stockholm, söndag 21 januari 2018

Den iranska sångerskan Marjan Vahdat hälsade på i huvudstaden mitt i januarikylan. Så fort hon trädde fram på scenen tog hon både rummet och publiken i besittning. Sången var innerlig och djup, samtidigt kraftfull, ibland nästan klagande. Koncentrationen var total och publiken följde ljudlöst, nästan andäktigt sångerskans varje rörelse. Efteråt hördes enstaka ”Bravo!”-utrop ur den lilla folkmassan som rymts i Stallet, när något varit riktigt riktigt bra.

Medmusikanterna från olika håll på Orienten – Ahmad Al Khatib (på oud) från Palestina och Ali Rahimi (på perkussion) från Iran – samt en viking, Gjermund Silseth (på bas) från Norge, var med till hundra procent och det syntes att de gärna spelade tillsammans. Det sparsmakade kompet framhävde sångerskans röst ytterligare.

Marjan Vahdat sjunger om kärlek, längtan och hopp, om detta att vara människa. Hon korsbefruktar persisk sångtradition med gammal och nutida persisk poesi (Rumi, Hafez, Mohammad Ebrahim Jafari, Forough Farrokhzad med flera). Många låtar kändes igen från hennes andra och nyaste soloalbum Serene hope (Kirkelig Kulturverksted 2017) men material från tidigare utgivningar fanns förstås också med.

Hon inledde med en sång av den iranske poeten Forough Farrokhzad som dog tragiskt bara 32 år gammal. Hon, feministen som skrev många dikter med kvinnoteman. Låten Beholdning the twilight har Marjan själv komponerat till poeten Mohammad Ebrahim Jafaris textrader. Melodin bygger på musiktraditionen från Lorestanprovinsen i Iran och finns med på Marjans första soloskiva Blue shields från 2013.

 

Det blev flera vaggsånger, bland annat en kurdisk sådan som Marjan också sjöng på kurdiska, intygade min medföljande vän som med låg röst själv började nynna låten. En till vaggsång, The Leyli lullaby bygger på en armenisk sång och tillägnades sångerskans mor. Vi fick höra The Amman och The air of lovers, båda mycket gamla sånger.

016Konsertens absoluta höjdpunkt var dock när Marjan bjöd in sin syster Mahsa (som satt i publiken) för att sjunga den gamla folksången Crane (trana) som de framfört tillsammans otaliga gånger. Och varje gång låter det lite annorlunda. Även här hade Marjans favoritpoet Mohammad Ebrahim Jafari skrivit texten. Temat är frihet, en uråldrig och evig drift i människan, som verkligen ”finns i varje människans hjärta, ingen kan ta den därifrån även om du så är i fängelse” betonade Mahsa Vahdat i sin korta inledning till sången.

Därefter blev det ett extranummer som Marjan sjöng tillsammans med systern Mahsa. Musiken var så gripande vacker att det gick rakt in i hjärtat.

Text och bild: Maria-Kaisa Jurva

 

 

Annonser