Redaktionsbloggen

”His Bobness” visar att magin finns kvar 27 år in på turnén utan slut

Bob Dylan
Waterfront, Stockholm. Måndag 6 oktober 2015

Ett par minuter efter halv åtta kliver han på, den store uppfinnaren, mannen med de många ansiktena. Och jag undrar vem han är den här kvällen när han varvar låtar som Pay in blood och Tangled up in blue med the American songbook: The night we called it a day och I’m a fool for loving you.

Ive been trying to get as far away from myself as I can, sjunger Dylan i inledande Things have changed.

Den forne bodhisattvan från Duluth har slängt kaftanen och tassar med försiktiga danssteg omkring på scen som ett slags hemligt leende orakel. En Stephen Hawkings i exklusiv morgonrock. Världsherraväldets och sångernas grand old man. Frankies och Woody Guthries förlorade son som dyker upp ur skuggorna till gitarr-riffet av den irländskt klingande Ordinary man och sedan ger oss en kväll som inte är fantastisk, men som är något helt annat än en föreställd konsert med Bob Dylan.

Den här Dylan spelar med tonvikten ur de senaste årens skivor; Tempest, Modern times och Shadows in the night, skivan med Frank Sinatra-sånger. Utan gitarr, framför mikrofonen, sittandes bakom miniflygeln är han ständigt i rörelse. En ung man i en gammal mans koreografi. Ljudet är fantastiskt där till och med det sublimt nasala väsandet i ”I used to care but things have changed” når fram.

1998, tio år in på The never ending tour, såg jag honom i Stockholm. Då inledde han med ett plågsamt tio minuters akustiskt solo på All along the watchtower och avslutade med makalösa versioner av Forever young, Love sick och Rainy day woman. 17 år senare avslutar Dylan den första Waterfront-konserten med Love sick som en av konsertens bästa.

Och då har han precis vridit Autumn leaves ur händerna på världens alla Harry Connick juniors.

27 år in på turnén utan slut har Dylan hittat en ny förklädnad. Och alla spekulationer om avsked kan vi lägga åt sidan och i stället blicka tio år framåt. I den framtiden kan han, mästaren som går som en leende vålnad genom världen, välja att fullödigt kliva in i den amerikanska sångboken – men ska han spela up-tempo swing får han hitta komplement till detta briljanta medeltempo-gäng.

Han kan också välja att fortsätta driva den yngre generationens sångmakare framför sig. Jag hoppas på det senare. Magin finns fortfarande där, i allra högsta grad.

Magnus Östnäs


Fler recensioner

Annonser