Redaktionsbloggen

Het ökentrans i kyliga huvudstaden

6V4A6788webb

Tinariwen
Studion, Kulturhuset, Stockholm, söndag 26 november 2017

Strax innan konserten sitter jag på en soffrygg och blickar ut över den lilla trappan på baksidan av Studion. Den där anonyma trappan som letar sig upp från trottoaren där avspärrningarna kring bygget runt fontänen gör Stockholms centrum till en helt annan sorts öken än de sanddyner Tinariwen är vana vid.

Där, i trappan, står några av medlemmarna från det maliska bandet i helt normala kläder och röker några cigaretter (Camel kanske?) innan söndagskvällens konsert. Stockholm har blivit kallt men inne på Studion är temperaturen lika hög som förväntan. Lapp på luckan och desperat biljettsökarfeber på Facebook.

Publiken är minst sagt varierad. Det märks att Tinariwen blivit närmast rockstjärnor. Lite mystiska, med ett slags aura. Lite som Goat, The Residents och liknande utklädda band. Fast de här tuaregrebellerna från Saharaöknen klär sig som de brukade hemma i den heta öknen. I publiken skymtas allt från avancerade dreads-uppsättningar till kultiga hårdrocks-t-shirts.

Plötsligt låter det från scenen och där står bandet, iklädda de där karaktäristiska, skyddande tygstyckena runt huvudet som skyddar mot ökenvindarna. Väldigt varmt, tänker jag, men det är ju viktigt att skydda sin image och sitt varumärke. Två gitarrer, en bas, en trummis och en slagverkare. Samt en tjusigt burrhårig man som kommer in ibland och sjunger och lirar gitarr. Och så bandets egen dansare, som står längst till höger från publikhavet sett, och väcker danslusten i minst lika hög mån som bandets transcendentalt sugande rytmiska musik. Skuggan i den maliska öknen möter västerländska influenser som ekar allt från psykedelia och Velvet Underground till J J Cale och Mark Knopfler. Mississippideltat är aldrig långt borta.

Det är ett under hur bandet får somliga av de rytmiska inslagen att fungera, med alla dessa trumslag i kombination med de ökenbluesigt rullande gitarrfigurerna. En låt kan vara svävande hallucinatorisk i sin lugna mak, en annan startar som en T Rex-raket och får oss att vilja stampa fötter och klappa händer. Folk ler, nickar vilt igenkännande. ”Spår fem!”.

6V4A6740webbTvå timmar efter de där blossen på trappan traskar en tuareg-klädd musikmagiker ut i novemberkylan till den utströmmande massans jubel. Han beger sig iväg bland betongen och de där ljudinstallationerna som ekar utanför Kulturhuset – det är inga böneutrop – för att leta sig hem till hotellet. Vi andra styr stegen över Plattans öken för att ta våra svenska tunnelbanekameltåg hem till våra bostadsrätter och hyresrätter. Begin the beduin.

text: Timo Kangas
bild: Hélène Lundgren

Annonser