Walking to New Orleans – Hyllningskonsert till Fats Domino
Artister: Gunhild Carling, Louisiana Avenue, Jump 4 Joy, The Boppers
Scalateatern Stockholm, fredag
När Antoine Dominique Domino Jr, mer känd som Fats Domino, gick ur tiden den 24 oktober i år var det en av rockhistoriens mest populära artister som lämnade oss. Nu för tiden vet långt ifrån alla hur enormt stor Fats Domino en gång var och kanske inte heller att han sålde 65 miljoner skivor under sin levnad. Av 1950-talets rockstjärnor var det bara Elvis Presley som sålde fler.
Självklart förtjänar en så viktig artist en hyllningskonsert. På en näst intill slutsåld Scalateatern i Stockholm var det definitivt många som mindes Fats Domino när en rad fina artister uppmärksammade hans bortgång.
Först ut på scenen var Gunhild Carling och Louisiana Avenue. Månginstrumentalisten Carling, senast uppmärksammad för att ha spelat med Post Modern Jukebox, är ett sällsynt fenomen som till synes helt obekymrat kombinerar skyhög musikalitet, humor och scennärvaro. Hennes favoritband Louisiana Avenue har å sin sida kallats ”Sveriges bästa liveband” av omdömesgilla personer och visst svänger det något enormt och med en väldig precision. Bandet leds av energifulle sångaren Pär Stenhammar, som var initiativtagare till denna hyllningskonsert, och innehåller också eminente pianisten Marcus Fernholm.
Carling och Louisiana Avenue sätter av i fullt tempo utan döda stunder. Lika mycket en hyllning till Fats Domino blir konserten snart en hyllning till New Orleans, artistens hemstad som han förblev trogen till sin död. Musiken kretsar kring samma brygd av boogiewoogie, jazz, blues och tidig soul som inspirerade Fats Domino och flera av hans egna låtar hinns förstås med.
På samma musikaliska tema fortsätter sedan Jump 4 Joy. De har ett tungt och effektivt sväng och bandets ledare Ulf Sandström bländar med både sitt pianospel och sång. I mellansnacket berättar Sandström en historia om hur han en gång sökte upp Fats Domino i New Orleans. Fats öppnade i rosa pyjamas och hårnät och sa genast: ”vänta, jag kan inte möta dig klädd så här”. När han sedan kom tillbaka efter en stund var det utan hårnät. Men fortfarande i rosa pyjamas.
Efter paus och ett andra set med Louisiana Avenue och Gunhild Carling är det sedan dags för The Boppers. Det innebar att ljudbilden ändrades från två pianodrivna band till ett gitarrdrivet. The Boppers var helt obegripliga för mig när jag var i sena tonåren. I slutet av 1970-talet, när så många nya vitala artister stod på topp, blev ett tillbakablickande 1950-talsband ett av landets populäraste!
I dag ger The Boppers mig ett annorlunda intryck. De känns som ädla kulturbärare som förvaltar traditionerna från 1950-talets rock, doowop och rhytm’n’blues skickligt och med genuin känsla. Frontmännen och originalmedlemmarna Matte Lagerwall och Ingemar Wallén har fyrtio års rutin i bagaget och låter konstigt nog ännu inte trötta.
The Boppers spelar mot slutet Dominos jättehit Ain’t that a shame och går strax efter av scenen. Kan man verkligen tänka sig en hyllningskonsert till Fats Domino utan Blueberry Hill? Nej det går ju inte. Låten spelas givetvis som första extranummer och då står alla de nämnda artisterna på scenen samtidigt.
Kvällens publik hade begripligt nog hög medelålder men den drogs ner av många yngre nyfikna. Det hela slutade med dans i bänkraderna och de allra flesta åhörare såg påtagligt nöjda ut när de gick hem. De hade fått ett helgjutet artisteri utan några svaga punkter inom den givna ramen. Jag hörde om planer på att göra denna hyllningskonsert till en föreställning att turnera med. Det låter som ett utmärkt förslag. Publiken lär finnas ute i landet.
text & bild: Anders Pihl
