Redaktionsbloggen

Groovig Kurt i Boston

10 sep 2016

Bandit 65

Regattabar, Boston 8/9 2016.

En överblick av Kurt Rosenwinkels whereabouts den senaste veckan: gig på anrika Village Vanguard i New York, för att sedan bege sig till Boston med trion Bandit 65. Däremellan hann han ta sig en biff till lunch på min kompis restaurang i New York (er recensent har sina vidaste tentakler utfällda, allt i konstens namn naturligtvis).

När jag tidigare sett Kurt live har rummet varit mer eller mindre (Nefertiti – mer, Ystad jazz – mindre) fullt av unga jazzstudenter, ivriga att suga åt sig Kurts nya musikaliska vägval. När Kurt kom till Regattabar i Cambridge, Boston, var det som om både Berklee College of Music och New England Conservatory bestämt sig för att göra gemensamt studiebesök; runt 200 unga par öron (nästan uteslutande grabbar) satt limmade på The Charles Hotels tredje våning, där jazzklubben Regattabar huserar.

Bandit 65 består av Kurt på gitarr (samt en del vokaliseringar som dock hördes dåligt i mixen), Tim Motzer på gitarr samt Gintas Janusonis på trummor. Både Kurt och Motzer har en uppsjö pedaler till sitt förfogande och ljudlandskapet de skapar är ofta flytande – ibland utan tydlig tonhöjd – och skruvat, trippigt. Motzers bästa tillgång är den oktavpedal han kör sin gitarr genom när han spelar spännande, oförutsägbara, baslinjer.

dsc_0072

Tillsammans med Janusonis skapar Motzer djupa grooves som både puttrar och kokar under Kurts solon. Janusonis använder sig uppfinningsrikt av pinnar, klubbor och händer på trumsetet, i kombination med att traktera diverse handperkussion.

Denna musik är groovebaserad och harmoniken ligger ofta stilla på ett ackord, eller ett mindre antal ackord i loop. Låter det trist? Tja, hade Kurt inte funnits med hade jag knappast tagit mig hela vägen till Regattabar denna sena torsdagskväll. Men oavsett musikaliskt sammanhang förgyller Kurt det han strör sina toner över och detta gäller även Bandit 65.

När hans solon bryter igenom ljudmattan, i de högre registren eller när han spelar out (går utanför harmoniken på ett sätt som egentligen inte passar den givna skalan) är det lika fantastiskt som alltid. Kurt har ett sätt att spela out som är fritt från den givna harmoniken, samtidigt som det låter rimligt och som en naturlig fortsättning på de fraser han tidigare spelat.

Hade kvällens kompositioner varit mer ackordsmässigt intressanta (för en del av Kurts originalmusik är harmoniskt banbrytande) hade denna musik varit fantastisk. Nu blev kvällen ett intressant – men inte euforiskt – besök i Kurts musikaliska verkstad, som i ivrig takt fortsätter att producera nya konstellationer och sound.

Text och bild: Sunniva Brynnel


Fler recensioner

Annonser