Redaktionsbloggen

Gott och blandat med Mariza

Mariza på Konserthuset i Stockholm. Bild: Hélène Lundgren.
mariza3

Mariza
Konserthuset, Stockholm 6 maj 2018

Mariza, drottningen av fado, kanske inte behöver någon presentation för de flesta –  prisbelönt och storsäljande världsartist som hon är. Numera kanske hennes stjärna är något i dalande och tronen lite utmanad av Ana Moura, men hennes storhet kvarstår.

Utan hennes föregångare Amália Rodrigues (1920-1999), som förnyade och syresatte den ganska sovande musikformen,  så kanske hon inte alls varit där.Mariza företräder framför allt Lissabon-stilen, den lite sorgsnare  fadon fylld av längtan (”fado” betyder öde).

Fadon har ju alltid varit öppen för påverkan så flamenco, afrikanska och arabiska toner kan tassa omkring i den saltdränkta omgivningen. På Konserthuset blandar och ger Mariza från en jättepåse, det är brasilianskt, pop, samtida, allsång och kanske en tredjedel ren fado. Kompar henne gör ett mycket tajt femmannaband där framför allt den portugisiska gitarren (bäst beskriven som en korsning av mandolin och gitarr) står ut. Den broderar vackra, karaktäristiska portugisiska stygn i Marizas musikväv

.Jag kan vara lite tveksam till den mycket breda repertoaren men en sak jag inte är tveksam till är hennes fantastiska träffsäkra och mäktiga sång! I en del sånger är det bara att blunda och sköljas med i magiska vågor och kaskader av briljans.

Min favoritlåt för kvällen blir inte en ren fadolåt utan en mer samtida med bara trummor och sång, där hennes röst får briljera på fado-vis men med dramatik som hämtad från en film. Där har hon något att hämta i sitt sökande efter förnyelse, hon skulle kunna göra fantastisk ny musik utan att lämna rötterna i fadon!

text: Magnus Kjellberg
bild: Hélène Lundgren

Annonser