Redaktionsbloggen

Gott, blandat och till slut gråtmilt med kanadensisk söderkis

Daniel Romano
Debaser Strand, Stockholm 2 juni 2015

Hornstull. Den varma, soliga dagen har ersatts av en iskall junikväll med oktoberregn och isländska vindar. Inne på Debaser Strand är det också alla årstider. Kanadensaren Daniel Romano har plockat av sig fjolårets nudie-suit och kommer till oss i kavaj, skjorta och pullover. Mer intellektuell New York-bo än Porter Wagoner.

Men skenet bedrar och håller syn för sägen. För estetikern Romano, som både designar omslag och merch, hänger allt samman och därför kommer denna tisdagskväll aldrig helt och hållet att bli den gråtfyllda lördag med hopp, kärlekssorg och spruckna drömmar som förra skivan Come cry with me, gav oss löften om.

Romano blandar och ger. Mycket nytt från kommande skivorna, någon skriven under båtresan över Atlanten, och en del ur sin äldre katalog.

Stadigt kommen ur en rocktradition levererar Daniel Romano och bandet Tom Petty-sk powerpop, Dylans 1997 och Parsons 1973. Men som om Romano vill säga att tiderna förändras så får vi inget av det där fantastiskt knivsudds-sura fiolspelet som får medelålders män att vakna om nätterna och mumla: Byron Berline. Däremot får vi desto mer av Aaron Goldsteins känsliga pedalsteel och körsångerskan Kay Berkels Ronstadt-närvaro i stämmorna.

Stundtals får vi däremot något så unikt som en komplett låtskrivare med en röst som påverkar hjärtats elektriska signalsystem. Man kommer att tänka på fler legendariska kanadensare och förstår plötsligt sentensen: kanadensare är southerners från norr. Jo, släktskapet finns med de där norrifrån kommande. Och så när man börjat vänja sig vid att den gråtmilda lördagen aldrig kommer att infinna sig, drar Daniel Romano igång kommer Hard on you från 2011 års Sleep beneath the willow, följd av avslutande George Jones If drinking don’t kill me (her memory will). Och då är det bara att ta fram näsduken och torka tårarna.

text och bild: Magnus Östnäs


Fler recensioner

Annonser