Spelmannen Anders Rosén har tidigare fångats fint på film av sonen Johan Rosén. Nu finns en ny inspelning, gjord i november och med undertiteln ”en musikalisk promenad i hembyn Yttermalung”.
Anders Roséns låtspel på fiol varvas med vackra filmklipp från trakten, och under de arton minuterna hinns åtta låtar med. Sju av dem är Roséns egna, varav fyra är polskor tillägnade spelmannen Harald Johansson från Nästeln – en kavalkad som avslutas med en polska efter just Johansson.
Anders Rosén berättar så här om filmen:
– Sonen Johan som för det mesta håller hus långt borta, eller på andra sidan jordklotet, var på besök en höstdag. ”Nu gör vi en video med dig!”, sa han. Och så satte vi igång. En räcka förstatagningar och ibland lite yrvaket spel. Roligt att alla låtarna i vad jag kallar Harald-sviten kom med. Det är Brudmarsch till Amanda plus alla polskorna som har namn efter Harald Johansson. Och så kom det med ett par till låtar som man kan spela till sin mor / far eller hustru / make.
– Anledningen till att jag spelade just de här låtarna var att jag började med Brudmarsch till Amanda, en låt som jag är väldigt förtjust i och som är lite utöver det vanliga köret. Den har vissa likheter med Jämtlands brudmarsch, man skulle nog kunna kalla de två låtarna för syskon. Därför associerar jag lätt den till Harald Johansson från Nästeln i södra Jämtland, som var en av mina ”gubbar” i början av 70-talet. Jag spelar en del låtar efter honom och det är en stil för sig i min repertoar. Den där polskan som heter Polska till Harald Johansson nr. 1 är det närmaste jag kommer ”jämtspel”.
– Det var inte precis så att jag en dag tänkte att ”nu ska jag ta och göra en låt i jämtstil” utan sådant är mer någonting man upptäcker i efterhand. Där finns små krokar och slingor som är direkt efter Harald, även efter en annan jämtspelman tror jag, nämligen Olle Falk från Offerdal som jag lyssnat en del på. När jag spelar går ofta associationerna från en låt till en annan i samma banor från tillfälle till tillfälle och på så vis växer det fram något som liknar sviter. ”Haraldsviten” är en sådan lite löst sammansatt svit. Den är öppen för att förkortas eller förlängas om man så vill och ordningsföljden är inte given.
Filmen kom som antytts till i en stundens ingivelse utan nämnvärda förberedelser.
– Turligt för mig så var jag väl i hyfsat god spelform, men det är ändå en utmaning att ta upp fiolen och bara spela så där direkt. Jag är på inga vis missnöjd med mitt spel, även om det hörs att det är förstatagningar som i en del detaljer kunde ha förbättrats om vi nött på, men det ville vi inte. Jag kan tvärtom tycka om att det slirar lite någon gång eller att det låter lite yrvaket, för det är ju så det är när man spelar live. Med en studioinspelning är det andra villkor som gäller, ibland en strävan efter en nästan onaturlig perfektion. Så ta en pipande E-sträng som ett uttryck för spelglädje och en blinkning till alla perfektionister, ingen pik menad eftersom jag själv understundom kan vara den värsta perfektionisten av alla.
Patrik Lindgren
