Redaktionsbloggen

Glädje, ös och pumpande rytmer med Yemen Blues

30 okt 2017

Yemen Blues
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 29 oktober 2017

Det är ett nedskalat Yemen Blues som kommer till Stockholm. Tidigare har det israeliska bandet innehållit såväl blåsare och stråkar som två slagverkare, en basist som dubblerar på oud, och så vokalisten Ravid Kalahani.

Nu är de en kvintett, med elbas/oud, en slagverkare, trumset och klaviatur, där en synt ersätter blåsslingorna. Det inte bara funkar utmärkt, utan tillför även ett jazzigt element emellanåt. Och det är klart, centralfiguren här är ändå Kalahani. Han är en lika karismatisk som udda frontfigur; lång, vackert klädd i fotsid svart dräkt, en nästan lika lång kaftan och höga klackar, och med smala hårflätor hopfästa till en hög boll mitt på huvudet. Utstrålningen är enorm.

Hans musik är minst lika säregen. Jemenitisk folkmusik mixas med gnawa, slagverk från Brasilien, jazz, funk, och oerhört snygga melodikrokar. Ofta är intensiteten hög från början och skruvas sedan upp ytterligare. Redan den första låten, Mountains will dance, går ut hårt. Kalahanis sextaktsgroove på den basiga, tresträngade lutan guimbri ligger som ett ostinato under ett vokalt omkväde, och låten utmynnar mot slutet i en sanslös tempoökning bortom vad som borde vara möjligt. Den följs av Um min al yaman, där sångaren extatiskt dansar loss i stötig 7/8-takt. Sedan finns det inget som sätter stopp. Ett antal åhörare reser sig från hörsalens stolar och dansar längs väggarna.

Tomer Bar blandar jazzig flygel med groovigt spel på två (!) elpianon och melodislingor på en tjutande synt, växlar snabbt mellan dem och spelar ofta ett instrument med vardera handen. När han spelar ett känsligt solo som intro till en låt ställer sig Kalahani intill med sin telefon och livestreamar det på bandets Facebook-sida, så där kan ni få ett smakprov från konserten!

Yankale Segal får också han gott om soloutrymme, främst på sin oud men även på elbas. Vid några tillfällen lägger han en wahwah på ouden för att få extra tryck när bandet öser på.

Slagverkaren Rony Iwrin har en stor uppsättning instrument från Västafrika, Brasilien och Kuba som blandas hejvilt. Han är ständigt i rörelse mellan dem, och både lägger grunden för musiken och ornamenterar med små plingande klockor och andra stämningsljud. Aviv Cohen för över gnawa-rytmerna som traditionellt spelas på metallkastanjetterna qarqab till trumset, och de ytterst små men betydelsefulla synkoperna skapar ett enormt driv.

I den franskspråkiga Ton Sourire låter Kalahanis falsettsång som en hesare Dhafer Youssef i låtens lugna inledning, innan den förvandlas till tung rock. Titelspåret från senaste albumet Insaniya är fullständigt ös uppdrivet av de pulserande guimbri-tonerna, och försett med ett långt pianosolo.

Vid några tillfällen under konserten sitter bandledaren hopkrupen på golvet medan han sjunger, men oftast är han i rörelse; dansar, uppmanar med stora gester publiken att klappa, och rör sig över hela scengolvet. Under det extatiska extranumret Ma’ahla Asalam går han till och med ända fram till första stolsraden och bjuder upp en åhörare till dans.

Yemen Blues bjuder på halvannan timmes lika egensinnig som fantastisk musik, fylld av glädje, ös och pumpande rytmer, och Ravid Kalahani är en av de mest karismatiska frontfigurer jag sett på mycket länge.

Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser