Gustav Lundgren Trio
Oceanen, Göteborg, lördag 30 januari 2015
Han är flink i fingrarna, Gustav Lundgren. Han kan sin Django Reinhardt, spelar dennes låtar i raketfart, och har även låtit bygga en akustisk gitarr som efterliknar den legendariske gitarristens gamla trotjänare. Raketfarten utesluter i Lundgrens fall inte att känslan finns kvar i uttrycket. När fingrarna far över gitarrhalsen känns det bara rätt och riktigt; en perfekt kombination av interpretation och inlevelse. Med Andreas Unge på kontrabas och Martin Widlund på den andra gitarren blir detta en trio som står sig väl även i internationellt hänseende.
Så går det också att se dem live på många olika orter i exempelvis Spanien i år. Och Lundgren själv delar under våren även scen med en annan beundrare: Anne Sofie von Otter. Han är liksom överallt, denne Lundgren. I hans CV ryms samarbeten med alla från Swedish House Mafia till Bernt Rosengren.
Mycket Django står på repertoaren denna gemytliga kväll på kulturetablissemanget Oceanen, som nyligen fått en omdaning i ny regi med restaurang och annat lockande. Någon sitter och tecknar av trion längst framme vid scenkanten, åter andra hämtar skummande öl och – tyvärr trist standardiserade – jordnötter vid bardisken. Framför mig sitter en dam med en kaffe och njuter av kvällen. Ute yr snöflingorna i en yster vals runt de elektriskt upplysta trädknotorna. Härinne i värmestugan dansas det sittandes. Till tonerna av en gypsy-jazz-kavalkad, som även får sällskap av annat material. Trion har en nämligen en ny skiva med sig i bagaget: albumet Bertheléville, inspelat i en mikroskopisk fransk by med samma namn.
Reinhardts musik är själva hjärtat som får musiken att cirkulera i trions vener. Men väl därute pumpas det nytt liv i musiken. Djangoboken får sällskap av Lundgrens egna kompositioner och lånade nummer som Tom Waits Take it with me – ett lite udda val från 1999 års Mule variations – och Óleo de una mujer con sombrero av Silvio Rodriguez. Den senare en kubansk nueva trova-musiker som turnerat med Björn Afzelius, och därtill fått just nämnda låt översatt till svenska av samme man.
”Carolina, du dansar som ett smältvatten när det blir vår”. Så sjöng Afzelius. I trions tappning är låten instrumental men lika fylld av vårkänslor och kamplust. Ja, musikanterna tar sig till och med an den överexploaterade världsplågan Lambada och skänker den ett stort mått av värdighet. Tvivelsutan en triumf för trion, precis som hela den här intima, inspirerande musikkvällen.
Timo Kangas
